Igår kom Frida hem från lumpen, för alltid. Att se hennes dröm gå i kras kändes verkligen jobbigt, men jag säger som Ullis.. jag är ego och säger välkommen hem, jag har saknat dig! Att hon tar det så bra är för mig.. inte svårhanterligt, jag hittar inte rätt ord men, bara det att jag nog inte skulle kunna hantera det på samma sätt som hon, med den positivitetet. "Nu har jag prövat på iaf". Jag är nog inte funtad så. Jag hade nog gråtit som en tok och sett livet rasa ihop..

Idag fick jag veta att K har en blogg, det hade jag ingen aning om. Den är tydligen rätt gammal också, fanns några inlägg från många månader tillbaka. Det hade jag inte sett tidigare..
Men att se henne skriva om saker som varit jobbigt för oss alla. Saknad och kärlek, bland annat. Sitter och tänker tillbaka på hur vi hade det förut, det var nästan som att vi var "nykära" allihopa, vi umgicks nästan jämt och verkade aldrig tröttna på varandra. Efter några månader började man störa sig lite på varandra, men man sa ändå inget rakt ut.

"P, min bästa vän som jag delar både själ och lägenhet med. W, min låtsas-systerdotter, granne och sötaste tjejen i världen. Phenix, den snällaste och kramgoaste vovven jag någonstin mött, helt klart i klass med Julle. Och jag, vad säger man? Vi är ju iaf ett grymt fyrtal av knäppgökar, och vi är stolta över det också. Hehe."

Ååååh, jag kommer ihåg hur roligt vi har haft det, hur vi har skratta (och gråtit), skrikit, pratat med dialekt, druckit öl, haft tokiga hemmafester.. När gled vi iväg från varandra?

Jag har inget svar på det, det kan jag inte säga att jag har. Gravdvis? Tungt. Ibland så vill man bara att tiden ska stå still. Saknar saknar vår tid. Kanske kommer den tillbaka.