Delar med mig av en del av mig.

Hittade nyss en del texter jag skrev för flera år sedan. 2003. Sex år sedan. Jag var 16 år då, skulle just fylla 17 kommer jag ihåg. Jag är så otroligt glad över att inget längre är såsom det var då, att jag kunde ta mig ur det där mörka som drog & slet i mig. Jag segrade och kom tillbaka som en bättre människa. Livet är uppbyggt av erfarenheter, någonstans är jag ändå medveten att det var "bra" (missförstå mig rätt) att jag har dessa erfarenheter.. annars skulle jag inte uppskatta mitt liv såsom jag gör idag.

 

Jag vill också påpeka att mina föräldrar gjorde allt & lite till för att få mig att må bra, men oavsett vad det var så slog jag det ifrån mig. Jag kan fortfarande känna en sorg i bröstet över hur människor i min närhet fått "stå ut" med mig, även fast jag vet att jag var sjuk då.. att sluta sig i ett skal och skjuta sin familj ifrån sig sårar alla inblandade. Tack för allt ni gjort för mig under åren, familj dåvarande vänner & nuvarande vänner. Depression är något som man inte ska skämmas över, det är en sjukdom och ett tillstånd man måste få hjälp med att hantera. Tänk på det om du själv är eller känner någon som är deprimerad. Det går att ta sig ur det med rätt medel.

 

Jag delar med mig av en del av min historia. Välj själv om du vill läsa nedanstående text.

 


dagbok - år 2003

 

jag är inte värd någon, inte henne, inte honom.. -pekar-

tycker inte om det inte inte inte om det här längre jag är elak mot mina vänner jag är konstig jag får dom att känna sig obetydliga men det är dom inte inte alls tvärtom jag skulle aldrig ens ha klart mig såhär långt utan dom jag skulle gått under för ett år sedan om jag inte fann dessa underbara det svarta drar i mig igen kniven ligger i sin kökslåda och jag vill ta fram den igen och jag kommer ta fram den igen men ikväll vet jag inte om jag kan för jag kanske ska göra något annat eller kanske som min psykolog säger ”städa”? nej jag vill inte städa bara sluta känna allting är som en enda text som ingen egentligen orkar läsa som ingen egentligen bryr sig om mina äkta vänner jag saknar er så mycket var är ni kom till mig jag behöver er var med mig umgås med mig tyck om mig älska mig såsom jag älskar er hata mig inte för att jag gör dumma saker och säger elaka ting jag vill bara räcka till jag vandrar genom den här världen som en otillräcklig människa som inte klarar av att skapa lycka ni gör mig så lycklig och jag vet inte vad jag håller på med det mörka kommer snart och tar mig jag vill inte en gång till jag vill inte bli bedragen igen jag vill hanteras med respekt och ömhet och kärlek jag vill att någon ska älska mig för att jag är just jag älska mig även fast jag är liten och dum och skyldig till alla onda ting i världen jag önskar att en stjärna kunde falla nu så att jag kunde önska världen en trevlig helg och ett gott liv gud var är du jag ser dig inte kan du inte visa dig så att jag tror på dig jag behöver dig kanske visa mig vad jag ska göra nej förresten jag tror inte på gud jag tror på mig själv och att jag ska klara mig ur alla sitsar jag själv försatt mig i och jag ska faktiskt

 

överleva mig själv


 


Mina tankar

Jag tror att de flesta relationer är ständig förändring.

Mellan vänner och bekanta. Hela tiden är vi i rörelse. Ibland håller vi en jämn nivå och utvecklas tillsammans. Vi står stilla där vi är och vet var vi har varann. Andra gånger sker något som får oss att upptäcka nya sidor hos varandra vi kanske inte tidigare sett eller lagt märke till. Ibland glider man sakta ifrån varandra, hörs inte av lika mycket och träffas inte lika ofta som tidigare i relationen. Detta är självklart helt naturligt. Ens personliga utveckling kan ibland förutsätta eller tillochmed kräva att vissa relationer förändras till den grad att den inte längre är i närheten av hur den såg ut från allra första början.

Relationer mellan älskare, par och gifta tar ibland slut. Det bara är så. Ibland är det ett gemensamt beslut och många andra gånger är det just motsatsen. Varför tar det slut? Hur kan kärleken vara där den ena dagen för att vara borta dagen efter? Vad hade jag kunnat göra? Oavsett om det handlar om att avsluta en relation med en vän eller en partner så gör det fruktansvärt ont när personen i fråga betytt så mycket.

De flesta av oss vet hur ont det gör att bli lämnad. När man går igenom de stadier som oftast uppkommer, chocken, sorgen, ilskan. Du har rätt att känna alla dessa känslor, och utagera dem bäst hur du vill. Gråta tills ögonen svider, sörja så att det känns som att hjärtat ska sprängas och rentav känna avsky och hat för att en person du älskat så, nu med lätthet vänder dig ryggen. Man förtjänar en förklaring, det är det minsta och det humanaste man kan ge. Har du hittat en annan? Säg det. Känner du ingen kärlek längre? Säg det.

Säg någonting, allting!
Våga möta hennes blick och se på henne, hon som var värd allt för dig en gång!



Till min vackra, fina, underbara Anna.

Jag skulle kunna överösa dig med superlativ hur länge som helst. Det här vill jag säga till dig i skriven text just därför att du ska kunna läsa det om och om igen, så många gånger du vill.

Det gör förbannat ont att bli lämnad. Det gör verkligen det. Man undrar och ältar fram och tillbaka, och när man inte får några svar bränner sveket som mest. Var jag inte värd mer än så, inte ens en vettig förklaring? Du kan inte göra mer än det du nu har gjort.

Jag som din vän känner mig maktlös inför er relation, jag kan inte påverka den eller förändra den. Det jag kan göra är att alltid finnas här för dig. Krama dig, skratta med dig, gråta med dig, hata med dig. Prata med dig. Eller bara sitta tyst med dig.

De känslor du vill dela med dig av vill jag dela med dig.


Tiden läker inte alla sår, de som säger det är idioter.
De bleknar med tiden, men de läks inte fullt ut. Du kommer bära med dig detta som ett minne, ett abrubt avslut på det ni hade en gång. Minns också de bra stunderna, när ni kände kärlek och glädje tillsammans, då slutet var så långt bort det kunde komma. I sinom tid har ärren bleknat och likaså ilskan, även om det kommer att ta tid så kommer hjärtat att kännas lättare då.

Jag känner mig närmare dig än någonsin. I människans mest bräckligaste tillstånd så visar sig de som hon verkligen kan räkna med och känna tilltro till. Jag har fått privilegiet att vara din nära vän, dela dina tankar och dina sinnesstämningar. Hade jag möjligheten så skulle jag få smärtan att försvinna, men det går inte. Du måste rida ut den och lyda den, förtryck den inte för då stannar den längre. Du klarar detta, även fast det kommer att ta tid.

Jag finns alltid här. Innan, nu och efter. ♥

Ett sms.

Ann-Caroline skickade mig ett sms ikväll som löd så här;
"Det är självklart att jag peppar dig! Du är så stark som gör detta.
Du har blivit en fantastisk människa. Det är så roligt att se att
du mår bra. Det gjorde du inte förut."

Det fick mig att tänka tillbaka till allt som tidigare var "jag". För jag kan inte påstå att jag ens är i närheten av att vara den jag varit, självklart, jag är förändrad för all framtid och det känns så jävla bra. Sitter och tittar på gamla bilder och tänker tillbaka på minnen, bra och dåliga.

Bild från när jag gick ettan på gymnasiet (kan inte tänka riktigt, måste varit 2002?) Här började personlighetsförändringen de flesta ungdomar går igenom där man försöker hitta sin identitet. Jag letade länge, fann inget. Dög inte. Ful. Oälskad. Livskris. Osäker.



Året var 2006. Nyckelord; Festa, jobba, supa, kröka, röka vattenpipa, hemmafest, Veras. Ja ni fattar. Minns de vänner jag hade då, vi som trodde att vi alltid skulle hålla ihop. Idag ser jag ju det så klart. Vi var ju bara varandras tidsfördriv för några år, och jag klandrar ingen för att gå vidare utan mig. Jag skulle heller inte ha behållt mig som vän. Fortfarande osäker, otrygg och tvingade mig att vara alla till lags. Det är klart att det inte fungerar i längden. Topparna och dalarna kom ofta här, inget mellanting fanns. Leendena ser så påklistrade ut, spyframkallande och äckligt.


Jag behöver nypa mig i armen för att förstå att jag inte är samma människa som är på bilderna här, jag är så långt ifrån dem jag kan komma. I känsla och sinne. Jag har tusen bilder som jag inte kommer att dela med mig av här, av gamla vänner, från fester och andra tillfällen som jag bara kommer att titta på en gång till nu för att sedan radera.


Jag har blivit en fantastisk människa. Som individ, vän, mamma. Jag är äntligen jag.

Jag är så långt ifrån det där mörka och de äckligt påklistrade leendena. Visst fan är det underbart?!



Tack älskade Ann-Caroline för sms:et.

Vem är jag?

Jag heter Patricia, men släkt och vänner kallar mig för Trissan, så har det alltid varit. I år blir jag 23 år gammal.

År 2006 ser jag som en milstolpe i mitt liv
, då mötte jag mitt livs kärlek Tomas. Ni vet när det bara är så där rätt som det bara kan bli? Hade jag inte haft Tomas så kan jag ärligt säga att jag antagligen inte hade varit en sådan glad och öppen tjej som jag faktiskt är idag. Jag har under många år varit mer eller mindre deprimerad och haft svårt att se de ljusa sakerna i tillvaron. Man kan väl sätta de två motpolerna stor lycka och djup sorg bredvid varandra och i mitten fanns melankolin, den där likgiltigheten inför allt och oviljan att ta sig någonstans överhuvudtaget. Jag struntade i det mesta, kropp, själ, känslor och tappade tron på mig själv och mina förmågor. Tomas fångade upp mig mitt i allt det där velandet och tvekandet, stöttade mig och visade att jag var älskvärd precis som jag var. Inga krav, bara kärlek. Att en person kan förändra en annan så pass är för mig ganska otroligt, då jag personligen aldrig riktigt tidigare trott på den där "sanna kärleken" som många andra pratade om. Nu när jag upplever den själv så är det självklart att den finns. Det gäller ju att hitta den förstås. Men nog om det nu. Idag mår jag bättre än jag någonsin trodde att jag kunde. Tack älskling.

Sensommaren -08 så kom nästa stora förändring
. Graviditetstesten visade ett starkt plus och det jag anat några dagar tidigare var nu ett rent faktum. Vi skulle bli föräldrar! En blandning av lycka, panik, glädje och rädsla strömmade genom mig, men jag visste innerst inne att det skulle bli så bra. Hur kan det bli annat när jag har Tomas vid min sida? Ett barn som gör vår familj komplett var min högsta önskan och den blev sann några år tidigare än vad vi trott.. men så välkommet så att hjärtat fortfarande värker av lycka när jag tänker på det ögonblicket när Tomas höll om mig länge och sa att han inte kunde tänka sig en bättre mamma än mig.

Den 10 mars 2009 så föddes vår dotter Vilda.

Ja, de känslor som jag kände när hon lades på mitt bröst går inte att klä i ord. De känslorna är alldeles för stora för det, så orden räcker inte till. Jag antar att eufori är det ord som kanske kommer närmast, men det är ändå inte tillräckligt.

Jag bor med min lilla underbara familj, Tomas, Vilda, Ebba (dvärgschnauzer) och Mio (norsk skogkatt) i en tvåa på 70 kvadrat i en liten ort ca 5 mil norr om Stockholm. Drömmen är att bo i ett fint, lagom stort hus på landet med stor tomt och minst två kilometer till närmsta granne. I framtiden kommer det att bli verklighet.

Jag tycker om att
pyssla, som att sy/virka, inreda, laga god mat, umgås med mina nära vänner. Jag är en väldigt hemkär person och mitt hem är min borg, jag älskar att vara med min familj och visar gärna min uppskattning genom att göra små söta gester. Det kan vara att jag överraskar syster med att hjälpa henne städa hos henne när hon inte är hemma eller bara skicka ett enkelt "Jag älskar dig!" -sms till familjen någon gång då och då.

Jag har svårt för att släppa in människor inpå livet numer, tidigare har vem som helst egentligen fått komma in och klampa och trasa sönder men jag tar ingen sån skit längre. Jag har inget behov av att ha hundra låtsasvänner när ingen av dem bryr sig på riktigt, då har jag hellre 4-5 nära som jag vet att jag alltid vill ha kvar i mitt liv. Jag har för mycket självrespekt för att umgås med energitjuvar som bara vill ha en sak, nämligen uppmärksamhet.

Det är en känsla som man underskattar, självrespekt.
För vad har man egentligen om man inte har respekt för sig själv?


Avslutningsvis så vill jag säga att jag är så glad för att just du hittat hit, och orkat läsa så här långt. Hoppas att du vill fortsätta att läsa min blogg. Kram!

Jag.

Veckan har susat förbi minsann. På gott och ont. :) En väldigt revolutionerande och dels omtumlande vecka, jag har tagit beslut och stått fast vid dem. Jag är jävligt stolt över mig själv. Jag har alltid varit konflikträdd, hellre varit tyst än att säga vad jag egentligen känner. Men inte längre. Nu är det slut med det och jag vägrar ha energitjuvar i min tillvaro. Faan vad skönt!

Upplyftande och uppfriskande.. kan inte sätta fingret på vad det är med mig egentligen, är så glad och känner mig helt euforisk.. vårkänslor i kombination med att jag är stolt över mig själv och kan ta fighter jag backat för förut? It's a new me. :)

JAG ÄLSKAR MITT LIV.

- Jag har världens finaste familj
- Det pirrar fortfarande i magen när jag tänker på min underbara sambo. I sommar firar vi 3 år tillsammans
- Igår log Vilda medvetet för första gången och hon var så jäkla söt så jag trodde mitt hjärta skulle spricka
- Jag har människor i min närhet som älskar mig och respekterar mig
- Jag kan prata med mina systrar om allt och inget, de ger mig bra och smarta råd
- Snart är det vår och det känns roligare att gå ut långa promenader med barnvagnen
- Jag har fått fräknar på näsan och blivit solbrun om händerna
- Jag känner LUST att älska, träffa nya människor, hitta på saker, utvecklas


JAG ÄR STOLT ÖVER MIG SJÄLV.


- Jag har insett att jag måste värna om min familj och min psykiska hälsa
- Jag tar INGEN SKIT längre

- Jag känner att jag är en bra mamma som kommer ge mitt barn en trygg bra uppväxt
- Idag känner jag mig starkare än någonsin
- Jag har tagit ett steg i rätt riktning ang min vikt
- Idag har jag kört pulverdieten i tre hela dagar med gott resultat
-
Jag har lyckats hålla mig till dieten utan problem
- Känner mig över lag piggare, gladare, lättare, snyggare, finare, lyckligare
- Grämer mig inte över skitsaker längre



Jag skulle antagligen kunna fortsätta med några spaltmeter till. Kontentan är iallafall att jag är så jävla nöjd med min personliga utveckling, äntligen "stämmer jag överrens" med min egen självbild.



Nu ska gå ut på balkongen och inta lite sol.

Du är aldrig ensam.

Igår träffade jag en vän som jag inte träffat på ungefär tre år. Vi lärde känna varandra genom att vi arbetade på samma arbetsplats när jag var 16. Hon är 33 år och har under tiden jag känt henne växt till att bli något av en extra storasyster för mig, hon hjälpte mig under min "tonårstid" när jag verkligen mådde piss och jag trodde att vuxna inte kunde förstå.

Hon förstod. Jag undrar hur länge jag hade mått dåligt egentligen om jag inte haft henne, vem vet.. Vem kunde trott att jag skulle vara den jag är idag, när jag för fem år sedan knappt själv såg någon framtid? Nu har jag familj och barn och mår bättre än jag någonsin gjort tidigare. Livet är spännande och föränderligt, det måste man väl hålla med om. :)

Hur som helst, vi pratade om livet och vad man gör för val, hur man påverkas av dem och vad man måste göra för att må bra. Tack för pratstunden Ylva, jag uppskattar dig verkligen!

Idag är det torsdag, veckan har gått så fort. Antagligen för att jag trodde att det var söndag i måndags :) Nu ska jag få min rara lilla skrutt att sova några timmar så jag får duscha och fixa iordning mig, sen ska vi över till min syster och bara vara.

Update på hur det går med Nutrilett, det går väldigt bra! Under de dagarna sen jag började så har jag inte ätit annat än nutrilett, lite melon igår till fika och lite vindruvor för jag kände mig så snurrig häromkvällen. Tycker fortfarande att det är så ovant att trycka i sig så mycket vatten, tillslut så måste jag väl sätta alarmet på telefonen så jag blir påmind :P

Jag ute på landet i lördags.
Som Tiffany Persson säger.. Känd och smal, jag ska bli känd och smal!
Minus "känd" för det skiter jag väl i. Men smal. ;)

När världsbilden förändras.


Ni vet hur känns att älska någon så mycket att det fysiskt gör ont och hugger i hjärtat?

När kroppen inte lyder och skakar av glädje
över det man har och rädslan för att förlora det.



Min familj är det vackraste jag har och är det som betyder mest i mitt liv, som jag skyddar med näbbar och klor om något hotar den. Instinkten att försvara det som är mitt och det jag håller kärt har aldrig varit så stark som nu efter att jag själv fått barn. Det är många nätter jag ligger och tänker på hur ofta tidigare jag försummat alla, sårat dem genom att stänga dem ute. Vår familjesituation var perfekt när jag var liten. Allt var rent och oskyldigt, inget kunde skada oss. Trodde jag. Tills kärleken mellan mina föräldrar inte fanns kvar längre och skillsmässan var ett faktum. Någonstans där försvann tron på den rena kärleken mellan vuxna, det var ett påhitt som aldrig egentligen hade funnits. Alla andra barn som hade föräldrar som bodde ihop var inte lyckliga på riktigt, nej. Det var bara en illusion.

Idag vet jag att det inte är så.

Kärlek mellan människor, föräldrar, partners, vänner, försvinner och svalnar av, man är inte en konstant person genom livet utan man förändras med tiden. Detta kan innebära att växer ifrån varandra när man inte längre delar samma intressen eller har samma syn på livet som man delade förr.

Jag tror och hoppas innerligt att kärleken mellan mig och Tomas alltid kommer att vara som den är nu, att tilliten och den totala kärleken aldrig kommer att försvinna. För vår egen och inte minst för Vildas skull vill jag att vår familj ska vara för alltid. Som sagt, jag tror och hoppas det, men kan ändå inte veta hur framtiden ser ut.

Det jag vill ha sagt med det här är väl egentligen att man måste ta vara på det man har, innan det försvinner. Håller någon dig fast i en fas du inte längre identifierar dig i, så släpp dem.

Lägg din energi på det som verkligen betyder något.


Inte samma jag.

Hej på er min kära lilla publik. Jag ser att ni har tittat in hos mig här varje dagen även fast jag inte skrivit något på snart en vecka, ber om ursäkt för att uppdateringen inte varit så tät.

Den senaste veckan har varit tid för egna tankar, rannsakning och funderingar om vem jag varit, vem jag är och vem jag vill vara. Jag är inte den jag var tidigare, självklart blir man förändrad efter att man har fått barn, men det här är något djupare som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Jag lämnar ett skal bakom mig, fortsätter som en ny människa med nya insikter och intressen. Saker jag tidigare stört mig på bekommer mig inte, jag är inte längre intresserad av skvaller, fylla, småbråk och petitesser.

Jag är fullt upptagen med att leva mitt nya liv.


Jag hade en vän en gång som ofta pratade om begreppet "Energitjuvar". Det syftar på människor som pratar om sig själva och sina bekymmer, och som kanske söker bekräftelse på de mest underliga sätt. Det är sådana personer som man som vän försöker att "rädda", ge råd och stöd, men det räcker aldrig riktigt till. Jag läste ett blogginlägg hos Lisa Fabré där hon skriver om sina upplevelser av energitjuvar och hur hon tillslut lessnade på situationen och gjorde något åt det. Eller, snarare, inte gjorde. Här är inlägget.

Läs ni med om ni känner igen er i det jag skrivit, det är befriande!

Så mycket känslor.

De här sista dagarna har varit de bästa i mitt liv. Det finns inga ord som rättvist kan beskriva vad för känslor som strömmade genom min kropp när Vilda lades på mitt bröst för första gången. En liten, varm kropp med ett lugnt ansikte som tittade upp mot mig. Bara låg där och tittade, skrek ingenting. När hon var så lugn så blev jag detsamma. Vi hade en sån fin första stund tillsammans.

Du är vår, och du är så perfekt!
Mitt mammahjärta slår så hårt för dig, Vilda.
Du är så efterlängtad och allt vi någonsin kunde önska oss!



15.13

Sitter och skriver det sista stycket på min rapport. "Rörelse och den tredje pedagogen", om hur rörelse hänger ihop och förknippas med barns utveckling. Måste säga att det är riktigt intressant! Även fast det ska bli fruktansvärt skönt att "bli av" med skolan nu och vara färdigutbildad så är det med lite vemod i bröstet samtidigt.. Nu ska jag vara "klar" i min utbildning, är jag det? Känner jag att jag har den kunskap som krävs för att gå ut i arbetslivet och jobba på riktigt? Skrämmade samtidigt som det är jäkligt spännande.

Under min graviditet så har jag upplevt många känslor som har varit som "motpoler" till varandra, mer än tidigare iallafall. De första månaderna var en ren bergochdalbana av känslor som slet och drog åt olika håll, när hjärtat tyckte en sak så sa hjärnan en annan.. Först nu börjar jag se ett stabilt "mönster" i mitt tänkande och mitt beteende, jag tenderar till att se saker så mycket mer rationellt och logiskt än tidigare. Självklart har jag mina dagar då det känns som att jag är på väg ner i det där mörka igen, men det är inte alls på samma plan som det varit tidigare i mitt liv. Jag klarar mig bra, jag har ett bra självförtroende och jag tror på oss och det vi har tillsammans. Under ett och ett halvt år tycker jag att jag har förändrats till någon som jag verkligen vill vara, jag har en självbild som jag trivs med och faktiskt inte vill förändra.


Jag älskar dig min älskade karl, jag älskar livet vi har
och livet vi kommer att få när vår älskade bebis kommer till oss!

Visdomen

Du har ett ansvar i livet.
Att älska dig själv, så gott du kan.


Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag, och din enda möjlighet. Ingen annan än dig själv är skyldig till att göra dig lycklig. Det är svårt, för dom som inte lyckas blir fulla av avund, och gör allt för att du inte ska kunna älska dig själv. Dom ger tillexempel ut tidningar med ”perfekta” människor i, för att få dig inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder det när dom ska sälja bindor, och rakhyvlar och deodorant. Men lika lite som du är skyldig dom lycka, är du skyldig till deras olycka. Du har dig bara dig själv, och ditt enda uppdrag är att vara du. Om du inte lyckats förut, kan det vara en strålande bra årstid att börja på. Livet är en ensamgrej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren, en bra film har ett slut. Och när det är över, är du ensam igen. Då och då är du ensam. Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten, och du måste älska den. För om du gör det, kan allt annat få vara hur bräckligt som helst.

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden. Vi vet ingenting, och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga situationer. Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden, undrar inte, oroar sig inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet. Den har, vad jag har hört, ett minne på fem sekunder ungefär. Det har inte människan. Vi har ett fantastiskt minne, men det kan tyckas ganska meningslöst, om vi ältar det istället för att låta det vara. Att älska sig själv är Ingen ”satsa på dig själv” -grej, det är en ”du duger som du är” -grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag. Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör, är ju ingredienser i mitt liv, det liv som jag är skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det, men jag jobbar på det. Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamouröst. Det blir vad man gör det till, och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att tillgå.

Det är underligt hur vissa meningar blir klyschor, bara för att dom har sagts så många gånger, hur ord blir innehållslösa, inte för att dom har upplevts, utan för att dom slitits verbalt.

Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig. Och nu, i slutet av 90-talet, när kvantitet går före kvalitet, dom snabba klippens tid, den hetsiga kroppsfixeringens tid, dom tomma löftenas tid, den innehållslösa humorns tid. Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig, så mycket att vi snart kan börja leva efter dem.

Att vi snart kan börja älska oss själva. /Lars Winnerbäck

Syster

image156

Tack för att du finns och för att du lyssnar när ingen annan gör det.
Älskar dig precis som du är, jag stödjer dig i allt du vill göra. Tack för allt.
Du ger mig styrkan och orken att gå vidare och försöka glömma sveken.

... sa jag att jag älskar Dig?

RSS 2.0