Jag tror att de flesta relationer är ständig förändring.

Mellan vänner och bekanta. Hela tiden är vi i rörelse. Ibland håller vi en jämn nivå och utvecklas tillsammans. Vi står stilla där vi är och vet var vi har varann. Andra gånger sker något som får oss att upptäcka nya sidor hos varandra vi kanske inte tidigare sett eller lagt märke till. Ibland glider man sakta ifrån varandra, hörs inte av lika mycket och träffas inte lika ofta som tidigare i relationen. Detta är självklart helt naturligt. Ens personliga utveckling kan ibland förutsätta eller tillochmed kräva att vissa relationer förändras till den grad att den inte längre är i närheten av hur den såg ut från allra första början.

Relationer mellan älskare, par och gifta tar ibland slut. Det bara är så. Ibland är det ett gemensamt beslut och många andra gånger är det just motsatsen. Varför tar det slut? Hur kan kärleken vara där den ena dagen för att vara borta dagen efter? Vad hade jag kunnat göra? Oavsett om det handlar om att avsluta en relation med en vän eller en partner så gör det fruktansvärt ont när personen i fråga betytt så mycket.

De flesta av oss vet hur ont det gör att bli lämnad. När man går igenom de stadier som oftast uppkommer, chocken, sorgen, ilskan. Du har rätt att känna alla dessa känslor, och utagera dem bäst hur du vill. Gråta tills ögonen svider, sörja så att det känns som att hjärtat ska sprängas och rentav känna avsky och hat för att en person du älskat så, nu med lätthet vänder dig ryggen. Man förtjänar en förklaring, det är det minsta och det humanaste man kan ge. Har du hittat en annan? Säg det. Känner du ingen kärlek längre? Säg det.

Säg någonting, allting!
Våga möta hennes blick och se på henne, hon som var värd allt för dig en gång!



Till min vackra, fina, underbara Anna.
Jag skulle kunna överösa dig med superlativ hur länge som helst. Det här vill jag säga till dig i skriven text just därför att du ska kunna läsa det om och om igen, så många gånger du vill.

Det gör förbannat ont att bli lämnad. Det gör verkligen det. Man undrar och ältar fram och tillbaka, och när man inte får några svar bränner sveket som mest. Var jag inte värd mer än så, inte ens en vettig förklaring? Du kan inte göra mer än det du nu har gjort.

Jag som din vän känner mig maktlös inför er relation, jag kan inte påverka den eller förändra den. Det jag kan göra är att alltid finnas här för dig. Krama dig, skratta med dig, gråta med dig, hata med dig. Prata med dig. Eller bara sitta tyst med dig.

De känslor du vill dela med dig av vill jag dela med dig.


Tiden läker inte alla sår, de som säger det är idioter.
De bleknar med tiden, men de läks inte fullt ut. Du kommer bära med dig detta som ett minne, ett abrubt avslut på det ni hade en gång. Minns också de bra stunderna, när ni kände kärlek och glädje tillsammans, då slutet var så långt bort det kunde komma. I sinom tid har ärren bleknat och likaså ilskan, även om det kommer att ta tid så kommer hjärtat att kännas lättare då.

Jag känner mig närmare dig än någonsin. I människans mest bräckligaste tillstånd så visar sig de som hon verkligen kan räkna med och känna tilltro till. Jag har fått privilegiet att vara din nära vän, dela dina tankar och dina sinnesstämningar. Hade jag möjligheten så skulle jag få smärtan att försvinna, men det går inte. Du måste rida ut den och lyda den, förtryck den inte för då stannar den längre. Du klarar detta, även fast det kommer att ta tid.

Jag finns alltid här. Innan, nu och efter. ♥