onsdag.
Åh. Tystnaden är så underbar. Diskmaskinen brummar lite och teven står på med lågt ljud. Men det är tyst. Barnen sover. Känns fortfarande underligt att skriva "barnen". Hursom. Inga barn som knorrar/låter/leker/skriker. Dom sover som två små stockar och jag passar på att njuta. Känner mig inte helt hundra idag, har ont i halsen och huvudet. Lite darrig sådär. Fruktansvärt otajmat. Men det är det väl alltid?
The sound.. of silence...! I love it!
The sound.. of silence...! I love it!
26 april.
Här har det varit tyst ett tag, som på så många andra bloggar. Vi har varit upptagna med att "fira påsk" dvs. hälsa på släktingar och käka god mat! Mycket trevligt och ingen kunde väl undgå det fina vädret. Vi hann också med lite egen familje-tid söndag och måndag, bara dona runt och göra det som föll oss in. Perfekt. Igår var vi ute i lekparken och fick lite sol, sedan blev det årets första grillmiddag. Kött och tsatsiki. No words needed.
Imorse promenerade vi till dagis och hem igen. Har kört några maskiner tvätt och pysslat i köket. Jack sover som en stock så det är skönt att jag hinner med lite annat. Nöjd bebis = nöjd mamma. Om en stund tänkte jag dock väcka honom så att han käkar lite innan vi går till dagis och hämtar Vilda. Det blir en sväng ner på centrum för inköp av frimärke (varför har vi aldrig det hemma?!) och kanske en glass till Vilda. Jo. Det förtjänar hon faktiskt idag.
Ja det var väl dagens lägesrapport! Hörs när vi hörs.
Imorse promenerade vi till dagis och hem igen. Har kört några maskiner tvätt och pysslat i köket. Jack sover som en stock så det är skönt att jag hinner med lite annat. Nöjd bebis = nöjd mamma. Om en stund tänkte jag dock väcka honom så att han käkar lite innan vi går till dagis och hämtar Vilda. Det blir en sväng ner på centrum för inköp av frimärke (varför har vi aldrig det hemma?!) och kanske en glass till Vilda. Jo. Det förtjänar hon faktiskt idag.
Ja det var väl dagens lägesrapport! Hörs när vi hörs.
skärtorsdag.
Vilken morgon. Jag vet inte när jag behagar att komma in i rutinerna med två barn på morgonen. Zombie-mamma = jag. Somnade ute på soffan runt 05 efter att jag matat Jack, Vilda kom upp 06 när Tomas åkte till jobbet. Lyckas somna om igen (fan!) och vaknar med ett ryck, vad är klockan? Shit. Och VAR är Vilda? Hon satt ju och tittade på barnprogram nyss här i soffan. Hm. Hoppar upp ur soffan och går in i vårat sovrum. Där sitter Vilda, hur nöjd som helst och spelar memory på min iPhone. Hon måste ha hört alarmklockan när den ringde vid 07, gått in i sovrummet och hittat mobilen i sängen och stängt av alarmet och sen satt sig och spelat. I typ en halvtimme! Klockan var 07:24 när jag hittade henne där inne, herregud.. kändes ju bara som att jag blundade och vaknade igen men lyckades tydligen sova en och en halv timme till.
Upp med Vilda och fixa iordning henne för påskfest på dagis, på med påskkärringkläder (ehm, sydde ett förkläde igårkväll och klippte till ett huckle, stiligt).. måste ju sminka henne lite också. Letar efter rouge. Hittar ingen. Jaha, men lite läppstift kan man ju dutta på kinderna. Hittar inget läppstift. MEN FÖR I H... har liksom inte tid med det här. Hittar en röd läpp-penna och bestämmer mig för att det blir ju bra. Det var som att rita med kladdkrita i ansiktet på henne, men hon tyckte ju att det var kul. På med lite fräknar i form av svart kajal. Ska bli kul att försöka få bort det sen då både läpp-pennan och kajalen är sån där extra waterproof-grejs. Men söt som socker blev hon!
Förklädet ville hon inte ha med sig till dagis så det kastade hon av sig i hallen innan vi gick. Hmpf. Hucklet fick vara kvar iallafall och hon såg mer ut som en påskpirat än en kärring ;)
Upp med Vilda och fixa iordning henne för påskfest på dagis, på med påskkärringkläder (ehm, sydde ett förkläde igårkväll och klippte till ett huckle, stiligt).. måste ju sminka henne lite också. Letar efter rouge. Hittar ingen. Jaha, men lite läppstift kan man ju dutta på kinderna. Hittar inget läppstift. MEN FÖR I H... har liksom inte tid med det här. Hittar en röd läpp-penna och bestämmer mig för att det blir ju bra. Det var som att rita med kladdkrita i ansiktet på henne, men hon tyckte ju att det var kul. På med lite fräknar i form av svart kajal. Ska bli kul att försöka få bort det sen då både läpp-pennan och kajalen är sån där extra waterproof-grejs. Men söt som socker blev hon!
Förklädet ville hon inte ha med sig till dagis så det kastade hon av sig i hallen innan vi gick. Hmpf. Hucklet fick vara kvar iallafall och hon såg mer ut som en påskpirat än en kärring ;)
Jack 4 veckor
Som ni ser här nedanför så har jag äntligen skrivit ner min förlossningsberättelse. Och jävlar vad långt det blev. Dock är det ju ganska mycket mer än en förlossningsberättelse, skrev mycket också om allt runtomkring.
Igår var vi på 1 månadskontroll på BVC, och vad kan jag säga.. Min lilla sparv är snart en domherre! Han har gått upp 505 gram och växt 2,5 cm på en vecka. Blev faktiskt chockad när siffrorna dök upp på vågen, jäklaranamma. Det känns otroligt skönt att han går upp fint i vikt och mår bra, snart är han ikapp minsann. Nu väger han alltså 3400 gram och är 52 cm lång.
Nu ska vi snart promenera iväg och hämta storasyster på dagis, sedan hem igen för påskpyssel!
Igår var vi på 1 månadskontroll på BVC, och vad kan jag säga.. Min lilla sparv är snart en domherre! Han har gått upp 505 gram och växt 2,5 cm på en vecka. Blev faktiskt chockad när siffrorna dök upp på vågen, jäklaranamma. Det känns otroligt skönt att han går upp fint i vikt och mår bra, snart är han ikapp minsann. Nu väger han alltså 3400 gram och är 52 cm lång.
Nu ska vi snart promenera iväg och hämta storasyster på dagis, sedan hem igen för påskpyssel!
Förlossningsberättelse
Här följer min förlossningsberättelse. Jag har skrivit den mest för min egen skull men jag vet att många (jag också) tycker det är spännande och roligt att läsa hur andras förlossningar har gått till.
Vilda föddes på Ackis i Uppsala och vi var nöjda med det, allt gick fint och personalen var bra. Hade dock hört så himla mycket bra om Danderyds förlossning och eftervård så efter mycket om och men så bestämde vi oss för att åka dit den här gången när Jack skulle födas. Nu i efterhand ångrar jag mig för min upplevelse av främst personalen på avdelningen som vi fick ligga på i 8 dygn inte var positiv. Jag är väl medveten om att de flesta är jättenöjda med sina erfarenheter av Danderyds förlossning och eftervård men jag är inte det och jag kommer absolut inte att sätta min fot där igen vid födseln av våra (eventuella) framtida barn. Inte en chans. Och varför jag säger så får ni läsa er till. Jag har inte tagit med allt men en stor del av det som fick mig att komma till den här slutsatsen.
Here we go!
Den 21 mars
Kl. 02.00 - Ligger och sover i sängen hemma. Minns att jag drömde att jag satt och sydde på symaskinen och helt plötsligt var det vatten överallt (i drömmen). På symaskinen, på mig, varenda jävla pinal var blöt. Vaknar till och känner att det är blött i sängen, undrar om jag fortfarande drömmer eller är vaken. Haha. Konstaterar att jag är vaken och sätter mig upp i sängen. Har jag pinkat ner mig?! Ställer mig upp och det sipprar vatten längs benen, oj oj. Linkar in till toan och konstaterar att det måste vara vattnet som gått. Kollar att det inte är missfärgat, det är det inte. Yrvaken funderar jag på vad jag ska göra nu? Väcka Tomas? Ringa morsan?! Hjälp! Efter några minuter kommer jag på att jag borde ringa förlossningen först och främst och rådfråga dem. Ringer upp och berättar läget. Dom vill att vi kommer in för en kik då dom anser det vara en prematur vattenavgång (vecka 36+5). Tomas har vaknat och undrar vad som händer, jag knatar runt som en snurrig höna och försöker styra upp en väska med grejer. Inga värkar har börjat. Ringer morsan och ber henne komma och ta hand om Vilda (som sover som en stock, skönt).
Kl. 03:50 - Kommer in till förlossningen på Danderyd. Vattenavgången blir konstaterad, får ligga med ctg en stund. BM kommer tillbaka, inga värkar registrerade på ctg. Hon säger att vi får stanna kvar eftersom vattnet har gått för tidigt och dom vill ha koll på mig.
Kl. 05:22 - Får ett rum på avdelning 12. Träffar en trevlig BM som hämtar lite mackor. Sover ett par timmar.
Under måndagen sätter dom ctg ett antal ggr under dagen, jag och Tomas spatserar ner till Pressbyrån och köper på oss lite lektyr, går promenader för att få igång lite värkar. Händer inte ett piss. Små sammandragningar men inget mer. Besviken. Känner inget större stöd eller förtroende för barnmorskorna på avdelningen. Ingen peppning eller stöd, ingen som frågar hur vi mår. Käkar äcklig middag, kollar lite på tv på kvällen; "En unge i minuten".
Den 22 mars
Sover ganska bra trots allt, lite små sammandragningar men inget som gör ont. Käkar lite frukost.
Kl. 09:17 - Ett helt gäng med människor kommer in i rummet. BM, läkare + ST-läkare. Läkaren berättar att dom beslutat att hjälpa mig lite på traven då det inte händer speciellt mycket alls. (ÄNGEL! Otroligt trevlig kvinna, den första som jag kände var trevlig och brydde sig på riktigt). Får en hormongel som ska få igång värkarna och mjuka upp livmodertappen. Är öppen ca 1 cm. Får ligga ner i en timme för att gelen ska verka ordentligt, dom sätter ctg.
Känner mig lite hoppfull och tänker att nu jävlar ska det dra igång! Pfft. Segt som satan. Jag drar iväg på promenader, hamnar nästan borta i Mörby centrum. Ringer runt och kollar hur Vilda mår och hur det går med allt, får peppning av familj och vänner och det känns lite bättre.
Under dagen fortsätter dom torraste och (ursäkta språket) tråkigaste, opersonliga jäkla barnmorskorna att springa ut och in i vårat rum. Frågar lite halvintresserat hur det går, visar inget större intresse. Peppar inte. Säger inte att det kommer att lösa sig. Inte ett skit. Blir smått ledsen över det men bestämmer mig för att skita i dem och fokusera på Tomas som är helt underbar. Får en massa sms, folk undrar hur det går. Orkar inte svara för det händer typ inte ett jävla piss med värkarna. Runt kl. 14.30 smäller det till ordentligt, får (vad jag tycker) är starka värkar. Hänger över handfatet i rummet när en BM kommer in. Ber om att få en gå-stol (eller vad det nu heter) men får till svar att: "Jag tror inte att vi har några sådana här faktiskt, de finns bara nere på förlossningen". Frågar om hon inte kan fixa fram en till mig då jag vill ha något att hänga på. Hon försvinner iväg, kommer inte tillbaka förrän jag ringer på larmklockan en halvtimme senare. Surprise, ingen gå-stol! Vankar omkring i rummet och hon undrar vad vi vill. Säger att jag vill komma ner till förlossningen. Får till svar: "Har du verkligen så ont?" (Någonstans här blir jag jävligt pissed och säger JA och hänger återigen över handfatet). Hon undersöker mig och jag är öppen 2,5 cm. "Jaha, jag ska ringa ner och rådfråga förlossningen då". Hon går och jag blir tokförbannad över hennes nonchalanta stil, vafan.. jag har fött barn förut, jag VET hur det ska kännas. Tomas stöttar mig och säger att det kommer gå bra.
Efter ett tag kommer hon tillbaka och säger att hon har ordnat ett rum på förlossningen och vi kan gå ner när vi vill. Hon försvinner iväg igen, och jag och Tomas börjar klä på oss jackorna och tar fram väskan. Är något förvirrade då vi upptäcker att hon inte väntar på oss där utanför? Börjar fundera över om vi ska gå ner själva, var ska vi gå? Redo att stolpa iväg så kommer läkaren som satte igång mig och frågar vad jag ska ta vägen någonstans. Vi ska gå ner till förlossningen nu, svarar jag. "Ska vi ha med oss nån eller ska vi gå själva? Barnmorskan bara gick." Läkaren berättar att vi måste ha BM med oss så hon springer iväg och hämtar henne. Längre bort i korridoren hör man dem prata "Du din patient är påväg att gå ner till förlossningen själv nu!" - VA, JAHA! Ville hon gå på en gång!?". Vi går till hissen och hon säger med lite vass röst att "Jag hoppas att inte värkarna avtar nu då när jag väl ordnat ett rum till er" - precis när jag andas igenom en värk. Blir så paff så jag bara glor på henne och Tomas med. Är hon seriös? Där kände jag bara att jag ville nita henne för hon sa det med en så fruktansvärt otrevlig röst.
Nere på förlossningen visar hon oss till rummet, lämnar lite papper till den andra BM och går därifrån. ÄNTLIGEN av med henne och hennes negativa energi. Får träffa världens bästa BM och USK som ska vara med under förlossningen, en sån lättnad. Blir helt gråtmild och säger nått i stil med att; men ni är ju snälla! Haha. Underbara människor.
Kl. 15:50 - Ankommer till förlossningen från avd. 12
Kl. 16:30 - Öppen 3 cm. BM sätter några apunkturnålar sen duschar jag tok-varmt i 20 minuter.
Kl. 16:58 - Går loss på lustgasen. (Underbara uppfinning! Garvade som fan mellan värkarna och hade en massa mysko tankar för mig, haha!) Står med gå-stol till en början, sen studsar jag runt en stund på en sån där pilatesboll.
Kl. 17:57 - Krånglar upp mig i sängen, snuttar vidare på lustgasen.
Kl. 18:00 - Krystvärkar
Kl. 18:05 - Jack föds i framstupa kronbjudning med ena handen bredvid ansiktet och navelsträngen ett varv runt halsen.
Vilda föddes på Ackis i Uppsala och vi var nöjda med det, allt gick fint och personalen var bra. Hade dock hört så himla mycket bra om Danderyds förlossning och eftervård så efter mycket om och men så bestämde vi oss för att åka dit den här gången när Jack skulle födas. Nu i efterhand ångrar jag mig för min upplevelse av främst personalen på avdelningen som vi fick ligga på i 8 dygn inte var positiv. Jag är väl medveten om att de flesta är jättenöjda med sina erfarenheter av Danderyds förlossning och eftervård men jag är inte det och jag kommer absolut inte att sätta min fot där igen vid födseln av våra (eventuella) framtida barn. Inte en chans. Och varför jag säger så får ni läsa er till. Jag har inte tagit med allt men en stor del av det som fick mig att komma till den här slutsatsen.
Here we go!
Den 21 mars
Kl. 02.00 - Ligger och sover i sängen hemma. Minns att jag drömde att jag satt och sydde på symaskinen och helt plötsligt var det vatten överallt (i drömmen). På symaskinen, på mig, varenda jävla pinal var blöt. Vaknar till och känner att det är blött i sängen, undrar om jag fortfarande drömmer eller är vaken. Haha. Konstaterar att jag är vaken och sätter mig upp i sängen. Har jag pinkat ner mig?! Ställer mig upp och det sipprar vatten längs benen, oj oj. Linkar in till toan och konstaterar att det måste vara vattnet som gått. Kollar att det inte är missfärgat, det är det inte. Yrvaken funderar jag på vad jag ska göra nu? Väcka Tomas? Ringa morsan?! Hjälp! Efter några minuter kommer jag på att jag borde ringa förlossningen först och främst och rådfråga dem. Ringer upp och berättar läget. Dom vill att vi kommer in för en kik då dom anser det vara en prematur vattenavgång (vecka 36+5). Tomas har vaknat och undrar vad som händer, jag knatar runt som en snurrig höna och försöker styra upp en väska med grejer. Inga värkar har börjat. Ringer morsan och ber henne komma och ta hand om Vilda (som sover som en stock, skönt).
Kl. 03:50 - Kommer in till förlossningen på Danderyd. Vattenavgången blir konstaterad, får ligga med ctg en stund. BM kommer tillbaka, inga värkar registrerade på ctg. Hon säger att vi får stanna kvar eftersom vattnet har gått för tidigt och dom vill ha koll på mig.
Kl. 05:22 - Får ett rum på avdelning 12. Träffar en trevlig BM som hämtar lite mackor. Sover ett par timmar.
Under måndagen sätter dom ctg ett antal ggr under dagen, jag och Tomas spatserar ner till Pressbyrån och köper på oss lite lektyr, går promenader för att få igång lite värkar. Händer inte ett piss. Små sammandragningar men inget mer. Besviken. Känner inget större stöd eller förtroende för barnmorskorna på avdelningen. Ingen peppning eller stöd, ingen som frågar hur vi mår. Käkar äcklig middag, kollar lite på tv på kvällen; "En unge i minuten".
Den 22 mars
Sover ganska bra trots allt, lite små sammandragningar men inget som gör ont. Käkar lite frukost.
Kl. 09:17 - Ett helt gäng med människor kommer in i rummet. BM, läkare + ST-läkare. Läkaren berättar att dom beslutat att hjälpa mig lite på traven då det inte händer speciellt mycket alls. (ÄNGEL! Otroligt trevlig kvinna, den första som jag kände var trevlig och brydde sig på riktigt). Får en hormongel som ska få igång värkarna och mjuka upp livmodertappen. Är öppen ca 1 cm. Får ligga ner i en timme för att gelen ska verka ordentligt, dom sätter ctg.
Känner mig lite hoppfull och tänker att nu jävlar ska det dra igång! Pfft. Segt som satan. Jag drar iväg på promenader, hamnar nästan borta i Mörby centrum. Ringer runt och kollar hur Vilda mår och hur det går med allt, får peppning av familj och vänner och det känns lite bättre.
Under dagen fortsätter dom torraste och (ursäkta språket) tråkigaste, opersonliga jäkla barnmorskorna att springa ut och in i vårat rum. Frågar lite halvintresserat hur det går, visar inget större intresse. Peppar inte. Säger inte att det kommer att lösa sig. Inte ett skit. Blir smått ledsen över det men bestämmer mig för att skita i dem och fokusera på Tomas som är helt underbar. Får en massa sms, folk undrar hur det går. Orkar inte svara för det händer typ inte ett jävla piss med värkarna. Runt kl. 14.30 smäller det till ordentligt, får (vad jag tycker) är starka värkar. Hänger över handfatet i rummet när en BM kommer in. Ber om att få en gå-stol (eller vad det nu heter) men får till svar att: "Jag tror inte att vi har några sådana här faktiskt, de finns bara nere på förlossningen". Frågar om hon inte kan fixa fram en till mig då jag vill ha något att hänga på. Hon försvinner iväg, kommer inte tillbaka förrän jag ringer på larmklockan en halvtimme senare. Surprise, ingen gå-stol! Vankar omkring i rummet och hon undrar vad vi vill. Säger att jag vill komma ner till förlossningen. Får till svar: "Har du verkligen så ont?" (Någonstans här blir jag jävligt pissed och säger JA och hänger återigen över handfatet). Hon undersöker mig och jag är öppen 2,5 cm. "Jaha, jag ska ringa ner och rådfråga förlossningen då". Hon går och jag blir tokförbannad över hennes nonchalanta stil, vafan.. jag har fött barn förut, jag VET hur det ska kännas. Tomas stöttar mig och säger att det kommer gå bra.
Efter ett tag kommer hon tillbaka och säger att hon har ordnat ett rum på förlossningen och vi kan gå ner när vi vill. Hon försvinner iväg igen, och jag och Tomas börjar klä på oss jackorna och tar fram väskan. Är något förvirrade då vi upptäcker att hon inte väntar på oss där utanför? Börjar fundera över om vi ska gå ner själva, var ska vi gå? Redo att stolpa iväg så kommer läkaren som satte igång mig och frågar vad jag ska ta vägen någonstans. Vi ska gå ner till förlossningen nu, svarar jag. "Ska vi ha med oss nån eller ska vi gå själva? Barnmorskan bara gick." Läkaren berättar att vi måste ha BM med oss så hon springer iväg och hämtar henne. Längre bort i korridoren hör man dem prata "Du din patient är påväg att gå ner till förlossningen själv nu!" - VA, JAHA! Ville hon gå på en gång!?". Vi går till hissen och hon säger med lite vass röst att "Jag hoppas att inte värkarna avtar nu då när jag väl ordnat ett rum till er" - precis när jag andas igenom en värk. Blir så paff så jag bara glor på henne och Tomas med. Är hon seriös? Där kände jag bara att jag ville nita henne för hon sa det med en så fruktansvärt otrevlig röst.
Nere på förlossningen visar hon oss till rummet, lämnar lite papper till den andra BM och går därifrån. ÄNTLIGEN av med henne och hennes negativa energi. Får träffa världens bästa BM och USK som ska vara med under förlossningen, en sån lättnad. Blir helt gråtmild och säger nått i stil med att; men ni är ju snälla! Haha. Underbara människor.
Kl. 15:50 - Ankommer till förlossningen från avd. 12
Kl. 16:30 - Öppen 3 cm. BM sätter några apunkturnålar sen duschar jag tok-varmt i 20 minuter.
Kl. 16:58 - Går loss på lustgasen. (Underbara uppfinning! Garvade som fan mellan värkarna och hade en massa mysko tankar för mig, haha!) Står med gå-stol till en början, sen studsar jag runt en stund på en sån där pilatesboll.
Kl. 17:57 - Krånglar upp mig i sängen, snuttar vidare på lustgasen.
Kl. 18:00 - Krystvärkar
Kl. 18:05 - Jack föds i framstupa kronbjudning med ena handen bredvid ansiktet och navelsträngen ett varv runt halsen.
Vår lilla sparv var äntligen ute efter en lång väntan.
När det väl drog igång så gick det väldigt fort och det är jag verkligen glad för.
Han vägde 2480 gram och var 46 cm lång.
Mörkt mörkt hår och mörka ögon. Lilla underbara liv.
Den följande veckan var väldigt omtumlande för mig. Tomas åkte hem till Vilda på onsdagen och jag och Jack var ensamma. Dom började upptäcka att han var lite gul och det togs tester för gulsot. Ingen berättade vad gulsot innebar och vid vilka värden man skulle behöva ligga i solbädd. Googlade. När han var ett dygn gammal frågade jag om han inte skulle undersökas av en barnläkare också? Ja, har han inte blivit det? - NEJ? Så det fick man fråga sig till om.
Barnläkaren undersöker Jack och konstaterar ett blåsljud på hjärtat. Har ingen aning om vad det innebär. Får ingen förklaring vad det är. Barnläkaren fixar en ultraljudsundersökning på hjärtat - vi går iväg till neonatalavdelningen. Undersökningen tar ca 1 timme, ingen säger något. Efter undersökningen berättar han att dom hittat tre hål, två av dem s.k septumkammardefekt. Vi sitter i väntrummet på neonatalavdelningen och han frågar med nästan sarkastisk röst om jag minns biologilektionerna från skolan, hur ett hjärta ser ut. Eh, nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Och framför allt inte när jag just fått veta att min unge har tre hål i hjärtat?! Min hjärna var helt mosig. Han förklarar lite halvhjärtat vad det innebär.
Jag är fortfarande livrädd. Får gå tillbaka till rummet. Efter några timmar ser en BM mig i korridoren och säger: Jag hörde att han hade blåsljud? - Ja svarar jag. Sen går hon bara vidare, svarar inte ens på det jag sa. Inte ett jävla ljud om att det är otroligt vanligt och att det säkert kommer att lösa sig. Inte ett enda jävla peppande, stödjande ord.
Timmarna och dagarna går. Jag måste koppmata Jack för att han gått ner i vikt. Hur fan matar man med kopp? Aldrig gjort förr och ingen visar. Ringer på larmklockan och självklart kommer den mest irriterande BM på hela avdelningen och ska visa. Jack orkar inte amma, han är för trött. Somnar bara. Hon drar och sliter i tuttarna, "visar" hur man ammar. Anser att jag borde ligga ner och amma, det kanske går lättare. Hur fan då när ungen inte orkar suga ens undrar jag men jag orkar inte ens orda om det. Gör som hon säger, funkar inte alls. Jack somnar. Beordras att koppmata var tredje timme, 10 ml ersättning + amning. Får ett schema att skriva upp tid och hur mycket han får i sig.
Samma BM som ovan anser att filten vi har med oss till Jack är för varm, inte bra. Av med filten. När hon tar tempen några timmar senare har hans temp sjunkit för mycket och han måste bli varmare. Filten vi har är helt plötsligt för tunn. Jag frågar om hon har någon vi kan få låna för vi har ingen annan med oss. Då frågar hon tillbaka om jag inte har någon mamma som kan komma och lämna grejer. Ta med ett täcke också för han måste bli varm fort. Jag blir helt paff och undrar var fan jag har hamnat.
Dom har alltså inte ens en jävla filt att bjuda på på det stället. Jag ringer morsan, skitförbannad. Ber henne ta med allt hon orkar bära. Bebiskläder, spjälsängstäcke, filtar. Ligger med Jack under min sovfilt och försöker koppla bort allt. Samma BM kommer tillbaka halvt hysterisk och säger att hon jagat runt halva Danderyds sjukhus för min skull och hittat en thermo-filt (en filt med värmeslingor i som man kan reglera värmen på). Jamen tack för att du gör ditt jobb? Hon säger också att vi måste vara jätteförsiktiga med filten då det är den enda som finns på hela avdelningen. Som om jag vore ett barn som skulle ta en sax och börja klippa i den eller nått. Känner mig otroligt nedtryckt.
Test för gulsot tas varje dag, både "tryck-test" i pannan och blodprov. Allt visar på att värdena stiger och kommer att fortsätta att göra det. Får inte börja sola än, måste stiga över en viss nivå. Ingen förklarar något. En morgon är värdena mycket högre än kvällen innan och då blir det plötsligt bråttom, måste sola på en gång! Ner i bilibädden, får bara ta upp och mata och byta blöja. Okej. En BM frågar om jag fått informationspappret om gulsot, nej svarar jag. Hon ska hämta det. Hon kommer inte tillbaka. Har ju tagit reda på allt själv om gulsot men anser ändå att jag ska få informationen, en ren principsak tycker jag.
Jag blir stressad över att Jack inte kan amma ordentligt och koppmatningen går åt helvete då han knappt orkar suga i sig något från den heller. Det mesta hamnar utanför och jag ber en sköterska komma med en vanlig nappflaska att hälla den utpumpade bröstmjölken i för nu orkar jag inte mer. Barskt ger hon mig en lektion om att det kommer bli jättesvårt att amma normalt när vi kommer hem för det är olika sugtekniker på flaska och dricka ur kopp. Känner mig som en femåring som får skäll av mamma. Skiter i det och säger att nu är det nog, det får bli ett senare problem då men nu vill jag bara att han ska få i sig nått överhuvudtaget. Hon går med på det och hämtar den. När hon kommer tillbaka så ger hon mig en sista bastning och säger "ja nu har jag varnat dig iallafall".
Detta är en del av det som får mig att aldrig vilja föda på Danderyd igen. Det är mycket som jag inte har skrivit om. Jag kan inte förklara varför jag lyckades få träffa de mest underliga BM på hela Danderyd. Under min vistelse där på avdelningen så var jag så fruktansvärt besviken min eftervård. Som om jag var osynlig. Kände mig så utelämnad och ensam, utan kontroll på grund av den stora bristen på information om allt som hände runt omkring Jack. Ingen förklarade något. Den nonchalansen och konstiga attityden fick mig att undra vad jag hade gjort. Är det mina tatueringar? Ser jag oansvarig ut? Vad har jag gjort som får dem att behandla mig så iskallt?
Så här i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade gjort något. Det var bara känslokalla k*rringar som jobbat alldeles för länge på samma ställe. Under tiden på avdelningen så träffade jag tre-fyra riktigt underbara barnmorskor, dem enda jag kommer ihåg namnen på. Med min tur så var det ju självklart att dom bara jobbade nattpassen då vi inte hann se dem mycket alls. Dem kände jag iallafall ett förtroende för, jag tyckte om dem. De ville hjälpa mig och frågade hur jag mådde, och dom brydde sig på riktigt! Så ett stort tack till er och framför allt min familj och vänner som höll mig över ytan den veckan. ♥
(Ja just det, pappret om gulsot fick jag kvällen innan vi åkte hem!)
När det väl drog igång så gick det väldigt fort och det är jag verkligen glad för.
Han vägde 2480 gram och var 46 cm lång.
Mörkt mörkt hår och mörka ögon. Lilla underbara liv.
Den följande veckan var väldigt omtumlande för mig. Tomas åkte hem till Vilda på onsdagen och jag och Jack var ensamma. Dom började upptäcka att han var lite gul och det togs tester för gulsot. Ingen berättade vad gulsot innebar och vid vilka värden man skulle behöva ligga i solbädd. Googlade. När han var ett dygn gammal frågade jag om han inte skulle undersökas av en barnläkare också? Ja, har han inte blivit det? - NEJ? Så det fick man fråga sig till om.
Barnläkaren undersöker Jack och konstaterar ett blåsljud på hjärtat. Har ingen aning om vad det innebär. Får ingen förklaring vad det är. Barnläkaren fixar en ultraljudsundersökning på hjärtat - vi går iväg till neonatalavdelningen. Undersökningen tar ca 1 timme, ingen säger något. Efter undersökningen berättar han att dom hittat tre hål, två av dem s.k septumkammardefekt. Vi sitter i väntrummet på neonatalavdelningen och han frågar med nästan sarkastisk röst om jag minns biologilektionerna från skolan, hur ett hjärta ser ut. Eh, nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Och framför allt inte när jag just fått veta att min unge har tre hål i hjärtat?! Min hjärna var helt mosig. Han förklarar lite halvhjärtat vad det innebär.
Jag är fortfarande livrädd. Får gå tillbaka till rummet. Efter några timmar ser en BM mig i korridoren och säger: Jag hörde att han hade blåsljud? - Ja svarar jag. Sen går hon bara vidare, svarar inte ens på det jag sa. Inte ett jävla ljud om att det är otroligt vanligt och att det säkert kommer att lösa sig. Inte ett enda jävla peppande, stödjande ord.
Timmarna och dagarna går. Jag måste koppmata Jack för att han gått ner i vikt. Hur fan matar man med kopp? Aldrig gjort förr och ingen visar. Ringer på larmklockan och självklart kommer den mest irriterande BM på hela avdelningen och ska visa. Jack orkar inte amma, han är för trött. Somnar bara. Hon drar och sliter i tuttarna, "visar" hur man ammar. Anser att jag borde ligga ner och amma, det kanske går lättare. Hur fan då när ungen inte orkar suga ens undrar jag men jag orkar inte ens orda om det. Gör som hon säger, funkar inte alls. Jack somnar. Beordras att koppmata var tredje timme, 10 ml ersättning + amning. Får ett schema att skriva upp tid och hur mycket han får i sig.
Samma BM som ovan anser att filten vi har med oss till Jack är för varm, inte bra. Av med filten. När hon tar tempen några timmar senare har hans temp sjunkit för mycket och han måste bli varmare. Filten vi har är helt plötsligt för tunn. Jag frågar om hon har någon vi kan få låna för vi har ingen annan med oss. Då frågar hon tillbaka om jag inte har någon mamma som kan komma och lämna grejer. Ta med ett täcke också för han måste bli varm fort. Jag blir helt paff och undrar var fan jag har hamnat.
Dom har alltså inte ens en jävla filt att bjuda på på det stället. Jag ringer morsan, skitförbannad. Ber henne ta med allt hon orkar bära. Bebiskläder, spjälsängstäcke, filtar. Ligger med Jack under min sovfilt och försöker koppla bort allt. Samma BM kommer tillbaka halvt hysterisk och säger att hon jagat runt halva Danderyds sjukhus för min skull och hittat en thermo-filt (en filt med värmeslingor i som man kan reglera värmen på). Jamen tack för att du gör ditt jobb? Hon säger också att vi måste vara jätteförsiktiga med filten då det är den enda som finns på hela avdelningen. Som om jag vore ett barn som skulle ta en sax och börja klippa i den eller nått. Känner mig otroligt nedtryckt.
Test för gulsot tas varje dag, både "tryck-test" i pannan och blodprov. Allt visar på att värdena stiger och kommer att fortsätta att göra det. Får inte börja sola än, måste stiga över en viss nivå. Ingen förklarar något. En morgon är värdena mycket högre än kvällen innan och då blir det plötsligt bråttom, måste sola på en gång! Ner i bilibädden, får bara ta upp och mata och byta blöja. Okej. En BM frågar om jag fått informationspappret om gulsot, nej svarar jag. Hon ska hämta det. Hon kommer inte tillbaka. Har ju tagit reda på allt själv om gulsot men anser ändå att jag ska få informationen, en ren principsak tycker jag.
Jag blir stressad över att Jack inte kan amma ordentligt och koppmatningen går åt helvete då han knappt orkar suga i sig något från den heller. Det mesta hamnar utanför och jag ber en sköterska komma med en vanlig nappflaska att hälla den utpumpade bröstmjölken i för nu orkar jag inte mer. Barskt ger hon mig en lektion om att det kommer bli jättesvårt att amma normalt när vi kommer hem för det är olika sugtekniker på flaska och dricka ur kopp. Känner mig som en femåring som får skäll av mamma. Skiter i det och säger att nu är det nog, det får bli ett senare problem då men nu vill jag bara att han ska få i sig nått överhuvudtaget. Hon går med på det och hämtar den. När hon kommer tillbaka så ger hon mig en sista bastning och säger "ja nu har jag varnat dig iallafall".
Detta är en del av det som får mig att aldrig vilja föda på Danderyd igen. Det är mycket som jag inte har skrivit om. Jag kan inte förklara varför jag lyckades få träffa de mest underliga BM på hela Danderyd. Under min vistelse där på avdelningen så var jag så fruktansvärt besviken min eftervård. Som om jag var osynlig. Kände mig så utelämnad och ensam, utan kontroll på grund av den stora bristen på information om allt som hände runt omkring Jack. Ingen förklarade något. Den nonchalansen och konstiga attityden fick mig att undra vad jag hade gjort. Är det mina tatueringar? Ser jag oansvarig ut? Vad har jag gjort som får dem att behandla mig så iskallt?
Så här i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade gjort något. Det var bara känslokalla k*rringar som jobbat alldeles för länge på samma ställe. Under tiden på avdelningen så träffade jag tre-fyra riktigt underbara barnmorskor, dem enda jag kommer ihåg namnen på. Med min tur så var det ju självklart att dom bara jobbade nattpassen då vi inte hann se dem mycket alls. Dem kände jag iallafall ett förtroende för, jag tyckte om dem. De ville hjälpa mig och frågade hur jag mådde, och dom brydde sig på riktigt! Så ett stort tack till er och framför allt min familj och vänner som höll mig över ytan den veckan. ♥
(Ja just det, pappret om gulsot fick jag kvällen innan vi åkte hem!)
GICKR
Hittade den här gamla godingen jag gjorde för nått år sedan. Ball!
Klockan 06 en fredagmorgon..
.. blev jag bryskt väckt av en mindre kaskadspya över bröstet. Ja av min son alltså. Jack fattade nog inte heller vad som hände för han såg väldigt förvånad ut och sedan blev han skitsur. Dock bara tills jag hunnit torka av honom och mig, sedan var han glad piggelin och hade inga planer på att somna om.
Själv har jag sovit som en jävla kratta, någon timme i sängen, sedan upp i soffan för att kunna sitta ordentligt och mata Jack, ligga ner i soffan och sova (lyckas krångla bort halva soffkudden så jag ligger inklämd mellan den och ryggstödet - wtf!?) och mata sjuttio gånger till.. aawh. Nej, inte sjuttio gånger, men en fyra fem iallafall. Så mellan två och fyra låg jag och kollade på en massa schyssta fängelseserier och annat på Discovery channel och tv4 fakta. DÅ blev jag pigg. Vafan.. så o-timat. Kunde inte somna om heller hur mycket jag än försökte. När Jack vaknade ordentligt imorse så tänkte jag men jag kan ju vila lite iallafall om du ligger så nöjd och glad här bredvid mig, perfekt!
Då hör jag hur Vilda sätter sig upp i sängen och börjar sjunga. Fan.. där rök det lilla tillfället till en liten ro-fylld vila. (Som ni minns så är Vilda lite av en busa på morgonen, ja kanske annars med.. för några dar sedan när jag råkade snarka till på soffkanten så vaknade jag av att hon stod i köket och skramlade med varenda jävla nappflaska hon kunde hitta - och fixade välling till sig själv = vällingpulver, vatten och gegg på hela diskbänken.. gör inte om det misstaget igen!)
Nu sover iallafall Jack igen, Vilda ligger i soffan och tittar på Pettson och jag har hunnit med att städa badrummet, starta en tvättmaskin, fixat köket och kört igång diskmaskinen.. och satt på en stor kanna kaffe. Think I'm gonna need it todäj..
Jack imorse kl. 06 (taskigt ljus pga. mobilbild)
Själv har jag sovit som en jävla kratta, någon timme i sängen, sedan upp i soffan för att kunna sitta ordentligt och mata Jack, ligga ner i soffan och sova (lyckas krångla bort halva soffkudden så jag ligger inklämd mellan den och ryggstödet - wtf!?) och mata sjuttio gånger till.. aawh. Nej, inte sjuttio gånger, men en fyra fem iallafall. Så mellan två och fyra låg jag och kollade på en massa schyssta fängelseserier och annat på Discovery channel och tv4 fakta. DÅ blev jag pigg. Vafan.. så o-timat. Kunde inte somna om heller hur mycket jag än försökte. När Jack vaknade ordentligt imorse så tänkte jag men jag kan ju vila lite iallafall om du ligger så nöjd och glad här bredvid mig, perfekt!
Då hör jag hur Vilda sätter sig upp i sängen och börjar sjunga. Fan.. där rök det lilla tillfället till en liten ro-fylld vila. (Som ni minns så är Vilda lite av en busa på morgonen, ja kanske annars med.. för några dar sedan när jag råkade snarka till på soffkanten så vaknade jag av att hon stod i köket och skramlade med varenda jävla nappflaska hon kunde hitta - och fixade välling till sig själv = vällingpulver, vatten och gegg på hela diskbänken.. gör inte om det misstaget igen!)
Nu sover iallafall Jack igen, Vilda ligger i soffan och tittar på Pettson och jag har hunnit med att städa badrummet, starta en tvättmaskin, fixat köket och kört igång diskmaskinen.. och satt på en stor kanna kaffe. Think I'm gonna need it todäj..
Jack imorse kl. 06 (taskigt ljus pga. mobilbild)
Liten tjej
"Vilda är också liten! Liten bebis, finns ingen lillebror!" Jack sover i sin säng och nu är det Vildas tur att vara liten. Klart att du är liten, mitt hjärta! Fina fina Vilda!
Lyckans minut
är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himlen utan en prick?
vad är det för tid, vad är det för år?
vem är jag, vad bär jag för namn?
du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
jag lever, jag lever! på jorden jag står.
var har jag varit förut?
jag väntade visst miljoner åt
på denna enda minut.
/Erik Lindström, 1920
Vilda
♥
Jack
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himlen utan en prick?
vad är det för tid, vad är det för år?
vem är jag, vad bär jag för namn?
du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
jag lever, jag lever! på jorden jag står.
var har jag varit förut?
jag väntade visst miljoner åt
på denna enda minut.
/Erik Lindström, 1920
Vilda
♥
Jack
Nu har Jacks bok kommit! En likadan som Vi...
Nu har Jacks bok kommit! En likadan som Vilda måste han ju få :)
Som sagt...! Någon ska få städa efter sig ...
Som sagt...! Någon ska få städa efter sig ikväll...
BF-dagen
Idag var Jack beräknad att komma enligt UL, men så blev det ju inte riktigt. Nu är han tre veckor gammal och mår som en liten prins. Efter dagislämning var vi ner till bvc och tog längd och vikt, och allt ser bra ut. Jag tippade på att han skulle ha gått över 3kgs-strecket men inte riktigt än. Nu väger han 2895 gram och är 49,5 cm lång. Det börjar ta sig sa Lillsparven!
Vi kom hem runt tiotiden igen, till kaoset. Förstår inte hur man lyckas egentligen men det är tamejfan gosedjur, pusselbitar, kläder, ytterkläder spritt över hela lägenheten. Gnnngh. Och vi städar VARJE dag. Plockar och grejar och fixar men allt kommer tillbaka igen, sjuttio resor värre hela tiden. För att förtydliga, det är inte smutsigt hemma hos oss, bara en jäkla massa prylar överallt.
Vilda är en riktigt liten.. trotsig tjej.. just nu också, hennes humör vänder på tre sekunder. Från underbar till strejkmoster. Men som sagt, det tar ju ett tag att vänja sig med sina nya roller, men det är jobbigt att se henne så som hon är när hon blir riktigt "jävlig", känner inte igen henne. Skär i mammahjärtat mitt men jag vet att det blir bättre snart. Får fokusera på det och visa kärlek och ge kramar trots allt dumt.
Mammas lilla Vilda hjärta, tre månader gammal!
Vi kom hem runt tiotiden igen, till kaoset. Förstår inte hur man lyckas egentligen men det är tamejfan gosedjur, pusselbitar, kläder, ytterkläder spritt över hela lägenheten. Gnnngh. Och vi städar VARJE dag. Plockar och grejar och fixar men allt kommer tillbaka igen, sjuttio resor värre hela tiden. För att förtydliga, det är inte smutsigt hemma hos oss, bara en jäkla massa prylar överallt.
Vilda är en riktigt liten.. trotsig tjej.. just nu också, hennes humör vänder på tre sekunder. Från underbar till strejkmoster. Men som sagt, det tar ju ett tag att vänja sig med sina nya roller, men det är jobbigt att se henne så som hon är när hon blir riktigt "jävlig", känner inte igen henne. Skär i mammahjärtat mitt men jag vet att det blir bättre snart. Får fokusera på det och visa kärlek och ge kramar trots allt dumt.
Mammas lilla Vilda hjärta, tre månader gammal!
Jacks längd och vikt.
Vikt.
110412 - 2895 gram
110405 - 2740 gram
110330 - 2495 gram
110322 - 2480 gram
♥
Längd.
110412 - 49,5 cm
110322 - 46 cm
110412 - 2895 gram
110405 - 2740 gram
110330 - 2495 gram
110322 - 2480 gram
♥
Längd.
110412 - 49,5 cm
110322 - 46 cm
Sparv
Helg
Igår kom min syrra Marie på besök och vi hade en toppenmysig dag. Efter en sen lunch gick vi ut på en promenad, höll nästan på att blåsa bort men Vilda (och Marie) fick leka av sig lite i lekparken. Här nedan ser ni henne ta årets första motorcykeltur, jää!
Idag kommer det vänner på fika och middag, inspektion av minsta herren Drotz ska utföras. :)
Idag kommer det vänner på fika och middag, inspektion av minsta herren Drotz ska utföras. :)
Mamma & Jack
Rugg-väder
Jag förstår inte vad vädret har för problem egentligen. Känns mer som höst än vår. Lite smått deprimerande. Hade ju tänkt ta en långpromenad idag men jag har ingen lust att gå ut när det är så här trist väder. Underhåller oss inomhus istället med pyssel och lek.
Jack sover och Vilda har precis ätit lunch, det blev yoghurt och hård smörgås. Inget annat dög. Både för och nackdelar när barnen själva kan berätta vad dom vill ha och tok-vägra allt annat. Hmm. Vilda är så jäkla söt, jag hade precis ätit upp min smörgås och hon säger "Min mamma är duktig tjej! Äter upp sin smörgås." Nawh.
Nu ska vi greja vidare här hemma. Längtar tills Tomas kommer hem, idag i normal tid. Han har jobbat över varje dag annars, hinner liksom knappt orka vara vakna tillsammans då. Men nu är det helg, SÅ HIMLA SKÖNT!
Finaste Vilda, foto: Björn Palm
Jack sover och Vilda har precis ätit lunch, det blev yoghurt och hård smörgås. Inget annat dög. Både för och nackdelar när barnen själva kan berätta vad dom vill ha och tok-vägra allt annat. Hmm. Vilda är så jäkla söt, jag hade precis ätit upp min smörgås och hon säger "Min mamma är duktig tjej! Äter upp sin smörgås." Nawh.
Nu ska vi greja vidare här hemma. Längtar tills Tomas kommer hem, idag i normal tid. Han har jobbat över varje dag annars, hinner liksom knappt orka vara vakna tillsammans då. Men nu är det helg, SÅ HIMLA SKÖNT!
Finaste Vilda, foto: Björn Palm
Alltså, Jack är så lik Vilda när hon var b...
Alltså, Jack är så lik Vilda när hon var bebis.. Minns det som igår när vårat stora hjärta kom till oss!
Vardag
Jisses vilken morgon. Vaknade kl 05, matade Jack, somnade om litegrann, vaknade när Tomas gick upp och skulle dra till jobbet (tiodagarsledigheten är nu slut, ih..), somnade igen, vaknade runt kl 06 när Vilda kom upp och ville titta på barnprogram. Snuttan. Så då var morgonen igång, byta blöjor på två barn, fixa välling till Vilda, amma Jack.. och någonstans däremellan hitta tid till att gå och pinka själv också. Trots att vi var uppe så tidigt och grejade och hade oss så blev det ändå tight när vi skulle till dagis vid kl. 09. Hade tänkt gå dit med Jack i vagnen och Vilda på ståbrädan (världens bästa uppfinning möjligtvis!) men runt tre minuter i nio så hade vi precis kommit utanför dörrn och tiden räckte inte till någon promenad. Så det fick bli bilen. Också en underbar uppfinning. Har inte kört bil på hur länge som helst så det var riktigt roligt. Roar mig lätt nuförtiden märker jag. :)
Vilda var stolt som en tupp när vi kom in på dagis med Jack i babyskyddet, finare storasyster får man tamejtusan leta länge efter. Och så var vår favoritfröken där också, så roligt att träffa henne, det var ju ett tag sen sist. Vilda deklarerade minsann att "Det är Jack, min lillebror!" ♥ Alla andra barn blev helt exhalterade och tittade och sa "e bebis!" och pekade på honom. Haha. Dom skulle klappa på honom (men bara titta sa morsan!) och vagga honom i stolen. Nuttigt. Vilda var glad när vi gick och sa puss och kram hej då, så himla skönt att hon trivs så bra på sin förskola. En stor sten som släpper från hjärtat, tanken var ju liksom att hon skulle vara hemma med mig och Jack men nu blev det inte riktigt så. Så 15/h veckan kör vi på nu och så får vi se hur det blir framöver. Huvudsaken är att hon mår bra och är nöjd, då är jag också det.
Snart ska jag ta tag i kaoset i vardagsrummet, täcken, kuddar, leksaker och nappflaskor ligger i en enda röra.. dock är jag imponerad över hur bra jag hanterade morgonens stress. Dom som känner mig vet att jag och stress inte fungerar så där toppenbra ihop (beror iofs på vilken sorts stress det är, på jobbet osv är det ingen fara). Men att passa tider vill jag gärna göra men vadfan.. är ju nybörjare på detta med två ungar! Och fröknarna på dagis blir liksom inte sura om man kommer tio eller femton minuter för sent. Näe. Så det blir nedtaggning.
Jack sover som en liten snusmumrik i sin säng och jag sitter här vid datorn med en stor kopp kaffe. Så jäkla gott! Blev kaffeberoende sen tiden på BB, det enda som var gott där i princip. Kaffe och hårda mackor, så det lever jag på nu till frukost och lunch. Käkar mellanmål och middag förstås men försöker verkligen hålla mig ifrån onyttigheter (vilket inte är så svårt egentligen för jag är inte ens sugen - samma som efter Vildas förlossningen - heja min hjärna). Har dock gått ner 12 kg sen den 20/3 (vettefan vad jag vägde innan eller efter förlossningen för fick aldrig väga mig då), får räkna därifrån. Och det är ju inte illa! Nu är det bara.. hrm, en del kilon kvar till min målvikt, närmare bestämt 16 kg. Och 12 kg kvar till inskrivningsvikten. Och jag som lovande mig själv att inte gå upp så mycket någonsin igen!? HAHA. Men jag har några ess kvar i rockärmen, så vänta ni bara..
Nu ska jag fortsätta dricka upp mitt kaffe och bespara er mer dravel.
Tjing!
Liten hårig kille, några dagar gammal här. Lika mycket skägg som farfar skojade vi om att han hade! :)
Vilda var stolt som en tupp när vi kom in på dagis med Jack i babyskyddet, finare storasyster får man tamejtusan leta länge efter. Och så var vår favoritfröken där också, så roligt att träffa henne, det var ju ett tag sen sist. Vilda deklarerade minsann att "Det är Jack, min lillebror!" ♥ Alla andra barn blev helt exhalterade och tittade och sa "e bebis!" och pekade på honom. Haha. Dom skulle klappa på honom (men bara titta sa morsan!) och vagga honom i stolen. Nuttigt. Vilda var glad när vi gick och sa puss och kram hej då, så himla skönt att hon trivs så bra på sin förskola. En stor sten som släpper från hjärtat, tanken var ju liksom att hon skulle vara hemma med mig och Jack men nu blev det inte riktigt så. Så 15/h veckan kör vi på nu och så får vi se hur det blir framöver. Huvudsaken är att hon mår bra och är nöjd, då är jag också det.
Snart ska jag ta tag i kaoset i vardagsrummet, täcken, kuddar, leksaker och nappflaskor ligger i en enda röra.. dock är jag imponerad över hur bra jag hanterade morgonens stress. Dom som känner mig vet att jag och stress inte fungerar så där toppenbra ihop (beror iofs på vilken sorts stress det är, på jobbet osv är det ingen fara). Men att passa tider vill jag gärna göra men vadfan.. är ju nybörjare på detta med två ungar! Och fröknarna på dagis blir liksom inte sura om man kommer tio eller femton minuter för sent. Näe. Så det blir nedtaggning.
Jack sover som en liten snusmumrik i sin säng och jag sitter här vid datorn med en stor kopp kaffe. Så jäkla gott! Blev kaffeberoende sen tiden på BB, det enda som var gott där i princip. Kaffe och hårda mackor, så det lever jag på nu till frukost och lunch. Käkar mellanmål och middag förstås men försöker verkligen hålla mig ifrån onyttigheter (vilket inte är så svårt egentligen för jag är inte ens sugen - samma som efter Vildas förlossningen - heja min hjärna). Har dock gått ner 12 kg sen den 20/3 (vettefan vad jag vägde innan eller efter förlossningen för fick aldrig väga mig då), får räkna därifrån. Och det är ju inte illa! Nu är det bara.. hrm, en del kilon kvar till min målvikt, närmare bestämt 16 kg. Och 12 kg kvar till inskrivningsvikten. Och jag som lovande mig själv att inte gå upp så mycket någonsin igen!? HAHA. Men jag har några ess kvar i rockärmen, så vänta ni bara..
Nu ska jag fortsätta dricka upp mitt kaffe och bespara er mer dravel.
Tjing!
Liten hårig kille, några dagar gammal här. Lika mycket skägg som farfar skojade vi om att han hade! :)
Jack 2 veckor
Idag blir Jack två veckor! Tiden går så fort så man hinner inte med riktigt. Han har lagt på sig fint också, vägde honom igår när vi var på Astrid Lindgrens barnsjukhus och han hade gått upp 200 gram på sex dagar. Mycket bra betyg! Så nu väger sparven 2705 gram. Grattis hjärtat på tvåveckorsdagen!
