Kvällstankar.

Nu har jag ägnat en stund åt att läsa igenom min egen blogg. Från början. Jag vet inte varför, men varje gång får jag lite ont i magen. Det liksom ilar till och en klump växer fram i halsen.. Tider som varit, situationer, minnen. Jag saknar så mycket. Saknar tiden med Vilda när hon var bebis, saknar tiden när jag och Tomas precis blivit tillsammans (för snart sex år sedan). Kan knappt sätta ord på det. Det är något som gnager i mig, jag vill uppleva lite av det där igen.

Hur var jag som mamma till Vilda när hon var ensambarn? Nu får hon ständigt vänta. Vänta på sin tur, vänta mamma ska bara fixa med Jacken.. vänta, jag ska bara göra det här.. Är hon alltid sist? Jag får dåligt samvete för att vi inte gör saker tillsammans längre. Bara vi. Tror att det är viktigt att göra saker med sina barn ensamt, så att det får en odelad uppmärksamhet. Hinna tanka kärlek, dela tankar.. Jag saknar att hon inte somnar i min famn längre, mitt lilla stora gos. Snart blir Vilda tre år. Tre år. Vad i hela friden hände? Och vad gjorde jag egentligen innan hon kom? Hur var livet när Vilda var liten, och innan? Jag har så svårt att minnas, och jag vill spara varje ögonblick som det var. Snart fyller Jack ett år. Vi var ju på BB bara för några månader sen, han och jag? Instängda på avd. 12 på Danderyd, väntandes ut tiden? Inte var det ett år sen?

Och ändå så känns det som att livet alltid har varit så här. Kan inte föreställa mig vad jag fyllde mina dagar med innan jag fick barn, jag minns inte. Vad gjorde livet meningsfullt? Tomas såklart, familj och vänner. Jobb? Den här kärleken för mina barn är en så otroligt stark kraft, så stark att jag får dåligt samvete. Mina barn ska ha det bästa. Det bästa av mig, det bästa jag kan vara. Jag får dåligt samvete för att jag: ibland blir på fruktansvärt dåligt humör, inte orkar leka, känner att jag vill vara ifred, känner att jag vill börja jobba igen, känner att jag inte orkar mer, känner att jag inte vet vad fan jag håller på med, att jag inte är utomhus mer med barnen, inte hittar på tillräckligt mycket saker, inte läser tillräckligt mycket böcker och sagor, att barnen inte käkar tillräckligt mycket frukt, att jag är dålig på att hitta på saker.. att jag.. och så vidare.

Det finns motpoler i allt, för samtidigt som jag har dåligt samvete för så mycket så känner en del av mig att fan, nej! Det är så här livet är. Jag måste tillåta mig att vara mig själv för det är då jag kan vara den bästa mamman till mina barn. Mina barn mår bra, utvecklas som dom ska och är glada. Det är det som betyder allt!


Vet egentligen inte vad jag ville få ut av det här inlägget, kanske att lätta mitt hjärta litegrann. Det var skönt.

Kommentarer
Postat av: Ingela

Känner igen den där känslan, jag tror att det är något dom flesta föräldrar känner ibland. Jag vet att du gör allt för dina barn finns ingen bättre mamma än du <3

2012-02-21 @ 08:39:18
URL: http://pinglan.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0