Fan vad trött jag är på den här jävla byhålan. Skulle jag hitta jobb och hus i Haparanda så hade jag tamejfan hellre bott där. Ute i skogen, 3 mil till närmaste granne - minst.

Att folk är så jävla muppiga, jag blir mörkrädd. När vi promenerar till dagis brukar vi gå vägen via centrum, för det går fortast. Det brukar kunna bli en väldigt "spännande" promenad, har man tur så får man se Rimbos allra bästa attraktioner. Imorse satt det en WT-morsa under en bro nästan nere vid busstationen, rökandes och bolmandes två jävla centimeter från en skraltig sulky där hennes dotter/son satt. Hennes son 7~ spatserar omkring precis jämte stora vägen, hoppandes och stojandes. Morsan hade noll koll rökte vidare på sin cigarett, obrydd av det mesta. Pojken hittade en gammal boll och gick ner från avsatsen/vägen när jag gick förbi. Farligt som fan att leka bredvid vägen sådär ju, hur kan man tillåta det?

Är det bara jag som tycker detta är så oerhört tragiskt? Hur kan man sluta bry sig om sina barn, röka dem rätt upp i ansiktet och låta dem leka på så farliga platser? Och nej, jag sa ingenting heller. Vad ska man säga? Hur gör man? Ärligt?

Promenerar vidare ner förbi busstationen och över torget, hör alkisarna gasta och stoja högt och ljudligt. Dem försöker påkalla min uppmärksamhet men jag går bara vidare, nån gubbe gojar på och säger nått till oss när vi passerat dem, hörde dock inte exakt vad det var. Tre meter bort står de lokala torg-gubbarna och plockar upp grejer till deras grönsaksstånd. Jag ser hur de spanar in mig, röker och pratar tyst med varandra. Jag bara känner hur deras vidriga blickar kollar in en från topp till tå. ALLTSÅ VADFAN. Äckliga gubbslem, jag skulle aldrig ta i er med tång ens! ALDRIG!

Det vidrigaste är ju att folk beter sig så när man har barn med sig. Vilda uppfattar saker, hon ser när folk tittar konstigt på en eller säger saker och sluddrar. Det är obehagligt. Hon skall inte behöva se sånt.

Jag spurtar på fram till dagis, lämnar Vilda och ska promenera hem igen. Möter en förälder med ett barn vid grinden, jag säger glatt "hej hej!" - inte ett ljud tillbaka. Hon tittar på mig som om jag vore från en annan planet. "HEJ?" säger jag igen, och hon hostar ur sig ett hej tillbaka. Någonstans här börjar jag tappa hoppet för mänskligheten. Kan man inte ens uppföra sig som förälder så kan man väl inte förvänta sig att barnen heller ska göra det?

Jag förstår inte vad som är så konstigt med mig. Min frisyr? Min piercing? Är jag otrevlig? Jag hälsar alltid på föräldrar och barn när vi kommer/går från dagis - men får knappt halv sju tillbaka någongång. Vuxna människor? Vad är det som gör att jag eller min dotter inte är värd att hälsas på?



Det är inte svårt att se att det går utför för mänskligheten, när folk slutar uppföra sig som folk.

Fy fan.