Vilda sover. Vi har varit till BVC på förmiddagen, ettårskontroll och vaccination. Den sistnämnda uteblev dock då Vilda har en förkylning på g. Doktorn kände och klämde på Vilda, hon sa inte ett pip. Kikade med en liten lampa i hennes ögon, lyssnade på hjärtat och lungorna. Hon sa ingenting. Bara tittade försynt som att "Vad sysslar du med egentligen? Hmm.." Vi tog längd och vikt också, nu väger hon 9890 gram och är 78 cm lång. Helt perfekt alltså. Även fast vi redan visste det, men ändå..

Vi promenerade in från bilen (det blev sådär lagom stressigt imorse, annars hade vi tagit vagnen ner på stan). Vilda ville knappt hålla i handen och sprang iväg både hit och dit. Hon blir duktigare och duktigare för varje steg hon tar uomhus. Varje gruskorn är lika vackert som om det vore guld och hon beundrar och pillar mer än gärna på dem.

En fröken från Vildas framtida förskola ringde nyss, och nu är det bestämt. Den första veckan i maj blir det inskolning, vecka 18. Några dagar innan dess ska det komma en fröken hem till oss och hälsa på, lära känna Vilda och berätta mer om förskolan och allt däromkring. Det känns jättebra, hela strukturen och upplägget de har, toppenbra lokaler, Reggio Emilia-pedagogik, fina ungar och bra fröknar.

Ändå så känner jag mig lite tom nu. Även fast jag är övertygad om att allt kommer att gå så bra så.. känns det tomt, redan nu. Min lilla stora tjej. Hon är redo, men är jag?


Läser om Anna som gick bort i helgen, till följd av cancer. Hur livet kan vara så orättvist är helt sanslöst. Hon som måste lämna sitt barn och sin man efter sig, att klara sig helt utan henne. Skänker henne och hennes familj många tankar. En önskan om lycka och hopp i framtiden. Läs gärna hennes blogg, hennes man har skrivit ett otroligt fint inlägg om hennes sista tid i livet. Tilda har tur som har en sån underbar pappa. Man kan inte låta bli att bli påverkad av hans sätt att skriva, hur han kan författa sådana meningar.. Man gråter, och det gör jag också nu.





Det är bara en sån där dag. Mycket nu.