Idag kom en fröken från Vildas förskola och hälsade på. Det gick jättebra, hon och Vilda kom överrens från första stund och det känns tryggt. Jag vet att det kommer att gå fint, det är jag övertygad om.

Ändå kan jag inte sluta upp med de här andra känslorna av att jag kommer sakna ihjäl mig efter min Vilda om dagarna, och att hon inte är hos mig där hon hör hemma. Sitter och grinar redan nu liksom. Fan. Jävla skit!