Som så ofta förr ligger man här i mörkret i vardagsrummet, vill sova men kan inte. Vargatimmen är slagen och tankarna börjar virvla. Det mest centrala i mina tankegångar just nu är hur jag har förändrats över de senaste två åren. Det är något jag ofta tänker på och ofta försöker att formulera mig kring.. ibland blir det bara skit & pannkaka men då och då lyckas jag sätta ord på de där tankarna och känslorna som trycker och rycker inom mig. Ni kanske inte förstår. Men hon förstår och jag förstår. Läser hon? Jag vet inte. Kanske, kanske inte..



Den senaste tiden har jag väntat. Sedan i slutet av den här sommaren har jag väntat.
På ett mail. Från någon jag kände en gång, som var min bästa vän & själsfrände.

Vi var allt, hon & jag. Det slutade abrubt mellan oss, pang-bom var allt vi hade borta & det trasiga gick inte att laga. Det gjorde ont, då och faktiskt även nu. (Något annat vore konstigt med tanke på hur mycket hon betydde för mig). Men kontentan är.. jag klarade mig faktiskt utan dig. Växte mig större och vågade se utanför vår lilla bubbla vi levt i. Och för det är jag tacksam, du fick mig att inse.. att jag är faktiskt en egen person och klarar mig bra utan dig i mitt liv. Jag är stark, och det mycket på grund av dig.



Jag tänker på dig då och då, ler litegrann för mig själv och känner efter.. Jag är glad att jag fick ha dig i mitt liv ett par år. Det är jag.

Vi delade mycket, känslor, tankar, lägenhet.. liv och lust. Nu är vi inte vänner, men jag ser dig heller inte som en ovän. Skulle jag möta dig någon gång skulle jag inte vända blicken utan titta på dig stolt och rakryggad och ge dig ett leende.

Nu är du gravid med ditt första barn, det mest magiska och fantastiska man kan få uppleva i livet. Du förtjänar att vara lycklig, och ditt barn kommer att göra dig så otroligt stolt och lycklig så att hjärtat sprängs i ditt bröst. Du förtjänar allt detta för du är en fantastisk människa.

Jag önskar dig all lycka till i framtiden,
och säger tack för den vänskap vi hade en gång.


För nu slutar jag vänta.