Just nu ligger mitt barn och sover i sin säng. Mitt barn som idag är 165 dagar gammal. I lika många dar har jag varit världens lyckligaste över det lilla livet som kom och tog oss alla med storm. Det är så svårt att sätta ord på allt jag känner just nu. Vemod. Sorgsenhet.

.. och vad är det som hänt, som får mig att känna så här? Jag har sökt jobb.

Det oundvikliga. Det är klart att jag måste göra det tillslut. Men "tillslut" kom alldeles för fort. Jag är inte klar. Jag är inte färdig. Jag vill inte lämna min Vilda. Även om det bara är för en arbetsdag, så nej.. nej nej nej. 90% av mig bara skriker och vibrerar  n e j !  men 10% av den förnuftiga sidan av mig säger att det är dags för Tomas att njuta nu. Att få spendera dagarna med sin dotter. Självklart unnar jag honom det. Jag måste bara få känna mig redo.

Kanske får jag inte ens något jobb? De flesta kräver "erfarenhet", men hur ska man få det om man aldrig får ett jobb för att man inte har erfarenhet sedan tidigare? You tell me.

Jag vill vinna 100 miljoner på lotto och aldrig mer behöva vara ifrån min Vilda..