Ikväll åkte vi till sjukhuset för att hälsa på pappa. Jag var inte förberedd på den emotionella stormen som bara.. slet ner mig. Fy helvete. Så fort jag såg honom började jag gråta och kände en sån fruktansvärt stor ångest. Han satt i ett tvrum och försökte kolla på nyheterna när vi kom, han såg verkligen glad ut när han såg oss. Marie och Ingela hade redan hälsat på honom en gång var, men då låg han på intensiven och kom knappt ihåg det alls. Så kom det en sköterska som skulle ge honom smärtlindrig och då fick han en skitstor brustablett i ett glas vatten. Allt jag ville var bara att krama om honom och inte släppa taget någonsin, men samtidigt var jag så rädd att göra illa honom, han såg ut att vara så skör.. så kramade honom löst och satte mig bredvid honom och tårarna började krypa fram i ögonvrån på mig.. tillslut så rann det bara över och det rann och rann och rann. Min pappa, min stora starka pappa satt nersjunken i en fotölj och kunde knappt lyfta armarna för att krama mig tillbaka. Så gick vi ner till pressbyrån, han använde en sorts gåstol för att kunna ta sig ner, han ville promt bjuda på fika men jag kände att om jag ens luktade på kaffe så skulle jag spy.. satt mest och tittade bort när de andra pratade om typ ingenting. Så gick han in på hur det hade gått till, hur artären hade brustit och han fick opereras akut, ligga kvar på intensiven, hur han hade hört "två påsar blod till" och "vi måste få upp trycket, varför får vi inte upp trycket" och sådant. Kristina sa till mig att läkaren hade kommit åt artären så att den gick sönder under operationen, men Ingela hade talat med en läkare när hon var där första gången och då hade dom inte vetat varför den hade gått sönder, och att den artären inte var i närheten där dom hade opererat. Vilket i korta drag betyder att det hade kunna hända när och var som helst, det hade inte med operationen att göra. Hade han varit hemma och artären hade brustit så hade han dött. Jag orkar inte skriva mer nu. Det känns som att hela min världsbild är uppochner, jag vet inte hur jag ska göra för att få saker på rätsida igen, det känns tungt och jag önskar att jag bara kunde slappna av och sluta gråta. Jag känner mig chockad och väldigt tagen, för jag hade inte insett tidigare hur jävla nära det var. Och att se pappa så rädd och.. Det gäller att ta vara på livet, tänk på det.