Första inskolningsdagen avklarad. Med råge. Vilda gick raka vägen in och tog för sig. Var nyfiken, tittade, kände, klämde och lekte med allt och alla. Barnen tyckte mycket om Vilda, klappade på henne och tog väl om hand om nykomlingen.

Hon kastade sig i famnen på fröknarna. Utan problem. När hon blev ledsen så tröstade hon sig med närmaste vuxen. Jag satt i andra sidan rummet, avlägset och lite studerande bara. Så som man ska.

Efter vilostunden (hon sov ute i sin vagn) tog jag upp henne och klädde av henne ytterkläderna, sedan slet hon sig loss från mig och sprang i väg. När jag kom in i samma rum som henne så gick hon ut från rummet. Tittade inte ens på mig utan bara gick.

Jag dog. Det kändes som att mitt livs kärlek gjorde slut. Ni fattar inte.



När vi kom hem idag (efter vad som kändes som en hel-dags tortyr) så var det som att hon var en annan tjej. Gick runt och gaggade, var inte alls nöjd och kinkade mest omkring. Efter en stund kröp hon upp till mig i soffan, liggande på mitt bröst som hon gjorde när hon var bebis, på mage ni vet. Så ligger hon aldrig nu för tiden.
Där var hon, min tjej.

Det är bara så mycket just nu. Känslor i ett virrvarr, glada, ledsna, sorgsna. Jag är jävligt stolt över min dotter, att hon är så framåt och social, hur hon hanterar situationer så bra och kan så mycket.. jag är stolt. Men samtidigt är det så jobbigt att vara ifrån henne. Det kommer att vara jobbigt i början, det är klart. Jag måste bara komma ihåg att det blir bättre.

Mitt vilda hjärta, du kommer aldrig förstå hur mycket jag älskar dig.


Strejk på hjärnkontoret idag, alla har beordrats ner till hjärtcentralen.