Livet är väl inte så där hejdundrans härligt just nu. Jag kan inte fokusera till fullo på det som är bra, Vilda, bebisen i magen, min kille, vår hund.. mestadels tänker jag på det som jag inte kan göra något åt, min katt som blev påkörd i fredags och annat skit som cirkulerar just nu. Fan också. Att livet ska vara så jävla orättvist och tungt.

Jag är glad åt det jag har, jag har min Vilda som får mig att le när allt känns svart och jag har min karl som ger mig långa kramar med starka armar men.. jag sörjer förlusten av någon som stått mig så nära i fem år, min underbara katt som var världens bästa. Jag kanske låter som en crazy-catlady men det skiter jag fan i. Jag grinar och sörjer bäst jag vill. Och ältar. Plus att hela jag svämmar över av blödighet och hormoner just nu gör inte hela saken bättre.



Jag måste tänka positivt och framåt, fokusera på det som ligger framför oss och minnas det som varit. Men hur lätt är det egentligen på en skala? Jag. blir. galen. Det regnar och himlen är mörkgrå, och jag behöver solen just nu.. suga i mig all kraft och energi så jag.. ja. Måste tänka positivt. Nu har jag arbetspass fram till söndagkväll, sedan på måndag är det dags för andra inskrivningen på MVC.

---

Något roligt jag kan dela med mig av är iallafall att Vilda har börjat gå på toaletten. Fast det kommer ingenting när hon sitter där, fast hon vet att man ska kissa och bajsa där. Så frågar man "Ska du kissa, Vilda?" så svarar hon "Näe, e luuut!" (slut) och pekar ner mot toan. "E färdiii!" och så ska hon torka sig, stänga toalocket och spola.



Mammas smarta lilla hjärta! Som jag älskar min Vilda..