Här kommer min förlossningsberättelse. :)

Under natten till söndag den 8 mars (BF-datumet) så vaknade jag av en mensvärksliknande känsla som höll i sig i några minuter och försvann och kom tillbaka.. Verkligen en sån där molande aj-känsla. Gick upp och tog alvedon som lindrade lite, men jag kunde ändå inte sova. Jag gav upp runt sjutiden på morgonen och gick upp, känslan var ju fortfarande där, men jag fortsatte att ta alvedon under hela dagen. Framåt tretiden på eftermiddagen så förvandlades molvärken till starka förvärkar (antar jag att det var?) och de kom och gick och höll i sig olika länge, så det var inget regelbundet. De höll i sig under kvällen, blev starkare och ändrade karaktär en aning och kändes inte riktigt som tidigare. Jag ställde mig i duschen och duschade i supervarmt vatten, fick massage av T med värmande olja, men inget av det lindrade märkvärt om jag ska vara helt ärlig.

Vid tolv-tiden på natten ringde jag in till förlossningen på Akademiska och frågade vad jag skulle göra, dom frågade om vattnet hade gått eller om det kommit någon teckenblödning. Inget vatten hade ju gått och värkarna kom med ett mellanrum på 3-5 minuter så dom tyckte att vi skulle komma in på en titt. Vi packade in oss i bilen och åkte iväg, jag fortsatte att klocka värkarna men halvvägs in till Uppsala så började de komma mer sällan och var inte lika starka som tidigare. Jag blev så arg och besviken, självklart att de skulle avta..

Väl framme så fick vi komma in i ett undersökningsrum, en sköterska tog blodtryck och sen kom en barnmorska (torr, tråkig.. hade nog börjat grina om jag haft henne som BM under själva förlossningen) och satte CTG på magen. Där fick vi ligga i 20 minuter så att ctg kunde registrera mina värkar och barnets hjärtljud. När de 20 minutrarna gått så kom barnmorskan tillbaka och kollade på resultatet.. självklart hade bebis sovit under hela tiden så hjärtljuden hade varit låga, runt 115-120 bpm. Hon ville se hur bebisen reagerade på mina (vid det här laget, relativt svaga) värkar i vaket tillstånd, så hon samtidigt som hon undersökte mig så petade hon på bebisen huvud med fingrarna så att den vaknade. BM-tanten nämnde inget om hur mycket öppen jag var. Nej, fick ligga där med CTG en kvart till vilket var sådär lagom upphetsande. Värkarna var inte speciellt starka som sagt och bebis hjärtljud såg fint ut. BM kom tillbaka igen, frågade hur jag mådde och så. Hon berättade att jag bara var öppen 2 centimeter och rådde oss att åka hem och vila, fick lite tabletter så att jag kunde sova också. Två citodon och en bricanyl som skulle stoppa sammandragningarna. Så vi drog hem igen och däckade i sängen, det tog inte lång tid innan tabletterna började verka och det var sååå jätteskönt att sova! Även om sömnen var väldigt mystisk med skumma drömmar osv, så var det ändå skönt att sova ut och fylla på kraftförrådet lite.

Jag vaknade runt 12, gick runt som i en dimma här hemma och mådde verkligen dåligt psykiskt. Jag pratade med min syster och bröt ihop i telefonen så hon kom och hämtade mig så jag fick lite sällskap istället för att sitta ensam hemma och nedbruten. Jag kommer ihåg känslan, svårt att sätta ord på den men jag kände att jag inte hade någon kontroll över vad som hände.. det gjorde mig rädd.

Under dagen kom värkarna tillbaka, med varierande mellanrum och längd. Jag tog alvedon hela dagen som tog udden av värkarna men de kändes fortfarande markant. Min syster bjöd mig och Tomas på middag, och vid den här tiden, dvs runt 18.00 så hjälpte inte alvedonen ett piss. Dock så var det ungefär tio minuter mellan värkarna så det var hanterbart ändå. Efter middagen åkte vi hem, jag duschade, värmde vetekudden, försökte lindra värkarna men de ville inte försvinna och började göra redigt ont. Jag bestämde mig för att jag inte skulle ringa in till förlossningen förrän det blev olidligt att vara hemma, och runt 22.30 så kändes det som att jag höll på att gå av på mitten. Ringde in och frågade vad vi skulle göra, BM i luren frågade om vattnet hade gått, det hade det ju inte.. Hade heller inte haft någon större teckenblödning dock hade slemproppen försvunnit i delar under flera dagar.. Värkarna kom med 3-6 minuters mellanrum och hon tyckte att vi skulle komma in.

Jag ville inte hoppas på att det var på riktigt, jag vågade verkligen inte det. I bilen in till Uppsala så klockade jag värkarna och till min förvåning så kom de tätare och tätare och höll i sig längre, och gjorde verkligen HELVETESONT! Måste säga att det var riktigt oskönt att sitta ner och inte ha någon plats att röra sig på när de jobbigaste värkarna kom.. Vi kom in till Akademiska runt kl 24, hade en gigantovärk när jag skulle ta mig ur bilen på parkeringen, det måste ha sett ganska lustigt ut.. Hann knappt komma innanför dörrarna så kom det en till men jag trodde ändå att vi skulle bli hemskickade.

Värkarna skulle avta och jag skulle få sovdos, det var jag helt övertygad om. Sköterskan Anna tog emot oss i vänthallen, vad vi gjorde sen kommer jag inte riktigt ihåg men jag har för mig att hon visade oss till ett undersökningsrum och kollade mitt blodtryck. Sen kom en barnmorska, Maria, som satte CTG på magen, frågade lite frågor.. Hon var verkligen supersnäll och underbar. En sån där genomfin människa som man känner sig trygg med från första stund, ni vet?

Jag skulle ligga med CTG i 20 minuter återigen, BM Maria gick iväg under tiden. De sista fem minutrarna var hemska.. Värkarna avtog ju inte alls som jag trodde att de skulle, de blev ju bara värre och värre. Tillslut mumlade jag argt att "nu får hon fan ta och komma tillbaka!!" Någonstans här så började jag förstå och ta in att förlossningen hade startat på riktigt och att vi inte skulle bli hemskickade, vi kanske rent av skulle få ett rum? Spännande!

BM Maria kom tillbaka i rättan tid och kollade på datan som CTG maskinen registrerat.. Det såg bra ut. Hon undersökte mig för att se hur mycket jag hade öppnat mig, och jag skojar inte.. hon grottade runt där nere i vad som kändes en evighet, jag hann få minst två värkar under tiden också. När hon var klar så var såg hon glad ut och tittade snällt på mig.

"Ja du Patricia, du är öppen nio centimeter! Och väldigt buktande hinnor, så vattnet är på gång också. Det trodde jag faktiskt inte, gud vad bra jobbat hemma! Ni ska få komma till ett förlossningsrum nu på en gång." Där fick jag en riktig chock, neeej.. vadå nio cm? Neeej.. det här skulle ju ta lååång tid.. När jag väl kunnat ta in informationen och min överhettade hjärna kunde bearbeta den så blev jag så lycklig.. jag och Tomas kramades länge och jag kände inget annat än kärlek! Värkarna försvann för en stund och tiden stod som stilla. Ja, det låter klyschigt, men det kändes faktiskt exakt så.

Vi fick ett rum, jag svidade om till den där läckra sjukhus-skjortan och BM Maria frågade om jag ville ha bedövning. Ja tack! Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville pröva lustgas och akupunktur, eventuellt EDA också. EDA var ju inte aktuellt för fem öre då den brukar läggas under öppningsfasen, vilken jag redan hade passerat för länge sen.. BM Maria rekommenderade istället TENS, så det provade jag i kombination med lustgasen. Det funkade skitbra. TENS-apparaten hade en liten dosa med en knapp som man skulle trycka på när värken började så att de elektriska impulserna skulle öka. Gradvis skulle man även öka "standardläget" så att tillslut så skulle man inte känna någon skillnad på "standard" och "värk". Vad knepigt att förklara! Hoppas ni fattar ändå.

Så med lustgasen i högsta hugg i ena handen och TENS-apparat-dosan i den andra stod jag vid den där gå-grejen och pustade och hade mig. Tillslut kunde jag inte trycka på knappen längre för dom hade satt en sån där nål (vad det nu heter..) på ovansidan av vänster hand som gjorde så jädrans ont så fort jag ens rörde handen. Tomas fick ta över tryckandet och jag måste säga att vi gjorde ett fantastiskt teamwork. ♥

Lustgasen är en trevlig uppfinning måste jag passa på att säga.. mitt i all smärta så kunde jag fnissa och ha mig åt de mest märkliga saker.. kommer ihåg att jag fnissade högt nån gång och tänkte snabbt "men nej, jag måste skärpa mig! Jag ska ju fan föda barn! Kan inte stå här och fnissa rätt ut!" och blev jag grav-allvarlig. Roligt det där. :)

Hipp som happ så började det trycka på utan bara h-vete och plötsligt befann jag mig i sängen. Hur jag kom dit är för mig en gåta än idag. Enligt min journal så gick vattnet kl. 01.50 och krystvärkarna började 02.10. Under den här tiden så försvann allt, tid och rum upphörde, det fanns inget annat än jag och smärtan jag kände.

Kl 02.49 föddes vår vilda bebis. Inte alls vild överhuvudtaget när hon lades på mitt bröst. Hon sa inte ett ljud, bara spanade lite halvt misstänksamt på mig med sina mörka ögon. Att den där perfekta lilla människan precis kommit ut ur mig kändes överväldigande, den lyckan jag kände då.. helt otroligt. Tomas klippte navelsträngen, det sista fysiska bandet mellan mig och Vilda.