Snubblade över en av Lasses krönikor och jag måste dela med mig. Han hanterar orden så bra. Önskar jag kunde göra det också. Läs! Eller orkar ni inte läsa, lyssna på youtubeklippet längst ned. ♥

Du har ett ansvar i livet. Att älska dig själv, så gott du kan.
Det är ditt enda ansvar, ditt enda uppdrag och din enda möjlighet.
Ingen annan än du själv är skyldig att göra dig lycklig.
Det är svårt. För dom som inte lyckats blir fulla av avund och gör allt
för att du inte ska kunna älska dig själv.

Dom ger till exempel ut tidningar med perfekta människor i för att få
dig att inse att du inte duger. Dom tar vara på ditt tvivel och använder
det när dom ska sälja bindor och rakhyvlar och deodoranter.

Men lika lite som du är skyldig dom lycka är du skyldig till deras olycka.
Du har bara dig själv och ditt enda uppdrag är att vara du.
Om du inte lyckats förut kan det vara en strålande bra årstid att börja på.

Livet är en ensam-grej. Allting har ett slut. Påsklovet har ett slut, sommaren,
en bra film har ett slut. Och när det är över är du ensam igen.

Då och då är du ensam.
Det enda du kan komma tillbaka till är ensamheten och du måste älska den.
För om du gör det kan allt annat få vara hur bäckligt som helst.

Framtiden kan vara ett orosmoln. Vi får höra så mycket olika saker om framtiden.
Vi vet ingenting och försöker måla upp scenarion och skräckexempel och troliga
situationer.

Där har vi nog mycket att lära av guldfisken. Den vet ingenting om framtiden.
Undrar inte och oroas inte. En guldfisk älskar sig själv. En guldfisk lever i nuet.
Den har, vad jag har hört, ett minne på 5 sekunder, ungefär.
Det har ju inte människan. Vi har ju ett fantastikt minne. Men det kan tyckas
ganska meningslöst om vi ältade istället för att bara låta det vara.

Att älska sig själv är ingen "satsa på dig själv"-grej. Det är en "du duger som
du är"-grej. Det får inte förväxlas med egoism eller djungelns lag.
Alla jag träffar, allt jag ser och allt jag hör är ju ingredienser i mitt liv.
Det liv som jag har skyldig att älska och vårda. Jag är inte så bra på det men
jag jobbar på det.

Ingenting är egentligen särskilt högtidligt eller glamoröst. Det blir vad man
gör det till. Och snart har jag använt varenda högtravande klyscha som finns att
tillgå. Det är underligt hur vissa meningar blir klyscher, bara för att dom sagts
många gånger. Hur ord blir innehållslösa inte för att dom har har upplevts utan
för att dom har slitits verbalt.

Det är dags att uppleva klyschorna. För det är bättre med en fågel i handen än
tio i skogen. Det är det. Man måste stå på sig.

Och nu, i slutet av 90-talet när kvantitet går före kvalitet. Dom snabba klippens tid.
Den hetsiga kroppsfixeringens tid. Dom tomma löftenas tid. Den innehållslösa humorns tid.
Det är en tid som behöver så mycket ordspråk och klyschor över sig. Så mycket att vi
snart kanske kan börja leva efter dom. Att vi snart kan börja älska oss själva.

Det här är Lars Winnerbäck, för sista gången, i Transit, i P3.

---