Förlossningsberättelse
Här följer min förlossningsberättelse. Jag har skrivit den mest för min egen skull men jag vet att många (jag också) tycker det är spännande och roligt att läsa hur andras förlossningar har gått till.
Vilda föddes på Ackis i Uppsala och vi var nöjda med det, allt gick fint och personalen var bra. Hade dock hört så himla mycket bra om Danderyds förlossning och eftervård så efter mycket om och men så bestämde vi oss för att åka dit den här gången när Jack skulle födas. Nu i efterhand ångrar jag mig för min upplevelse av främst personalen på avdelningen som vi fick ligga på i 8 dygn inte var positiv. Jag är väl medveten om att de flesta är jättenöjda med sina erfarenheter av Danderyds förlossning och eftervård men jag är inte det och jag kommer absolut inte att sätta min fot där igen vid födseln av våra (eventuella) framtida barn. Inte en chans. Och varför jag säger så får ni läsa er till. Jag har inte tagit med allt men en stor del av det som fick mig att komma till den här slutsatsen.
Here we go!
Den 21 mars
Kl. 02.00 - Ligger och sover i sängen hemma. Minns att jag drömde att jag satt och sydde på symaskinen och helt plötsligt var det vatten överallt (i drömmen). På symaskinen, på mig, varenda jävla pinal var blöt. Vaknar till och känner att det är blött i sängen, undrar om jag fortfarande drömmer eller är vaken. Haha. Konstaterar att jag är vaken och sätter mig upp i sängen. Har jag pinkat ner mig?! Ställer mig upp och det sipprar vatten längs benen, oj oj. Linkar in till toan och konstaterar att det måste vara vattnet som gått. Kollar att det inte är missfärgat, det är det inte. Yrvaken funderar jag på vad jag ska göra nu? Väcka Tomas? Ringa morsan?! Hjälp! Efter några minuter kommer jag på att jag borde ringa förlossningen först och främst och rådfråga dem. Ringer upp och berättar läget. Dom vill att vi kommer in för en kik då dom anser det vara en prematur vattenavgång (vecka 36+5). Tomas har vaknat och undrar vad som händer, jag knatar runt som en snurrig höna och försöker styra upp en väska med grejer. Inga värkar har börjat. Ringer morsan och ber henne komma och ta hand om Vilda (som sover som en stock, skönt).
Kl. 03:50 - Kommer in till förlossningen på Danderyd. Vattenavgången blir konstaterad, får ligga med ctg en stund. BM kommer tillbaka, inga värkar registrerade på ctg. Hon säger att vi får stanna kvar eftersom vattnet har gått för tidigt och dom vill ha koll på mig.
Kl. 05:22 - Får ett rum på avdelning 12. Träffar en trevlig BM som hämtar lite mackor. Sover ett par timmar.
Under måndagen sätter dom ctg ett antal ggr under dagen, jag och Tomas spatserar ner till Pressbyrån och köper på oss lite lektyr, går promenader för att få igång lite värkar. Händer inte ett piss. Små sammandragningar men inget mer. Besviken. Känner inget större stöd eller förtroende för barnmorskorna på avdelningen. Ingen peppning eller stöd, ingen som frågar hur vi mår. Käkar äcklig middag, kollar lite på tv på kvällen; "En unge i minuten".
Den 22 mars
Sover ganska bra trots allt, lite små sammandragningar men inget som gör ont. Käkar lite frukost.
Kl. 09:17 - Ett helt gäng med människor kommer in i rummet. BM, läkare + ST-läkare. Läkaren berättar att dom beslutat att hjälpa mig lite på traven då det inte händer speciellt mycket alls. (ÄNGEL! Otroligt trevlig kvinna, den första som jag kände var trevlig och brydde sig på riktigt). Får en hormongel som ska få igång värkarna och mjuka upp livmodertappen. Är öppen ca 1 cm. Får ligga ner i en timme för att gelen ska verka ordentligt, dom sätter ctg.
Känner mig lite hoppfull och tänker att nu jävlar ska det dra igång! Pfft. Segt som satan. Jag drar iväg på promenader, hamnar nästan borta i Mörby centrum. Ringer runt och kollar hur Vilda mår och hur det går med allt, får peppning av familj och vänner och det känns lite bättre.
Under dagen fortsätter dom torraste och (ursäkta språket) tråkigaste, opersonliga jäkla barnmorskorna att springa ut och in i vårat rum. Frågar lite halvintresserat hur det går, visar inget större intresse. Peppar inte. Säger inte att det kommer att lösa sig. Inte ett skit. Blir smått ledsen över det men bestämmer mig för att skita i dem och fokusera på Tomas som är helt underbar. Får en massa sms, folk undrar hur det går. Orkar inte svara för det händer typ inte ett jävla piss med värkarna. Runt kl. 14.30 smäller det till ordentligt, får (vad jag tycker) är starka värkar. Hänger över handfatet i rummet när en BM kommer in. Ber om att få en gå-stol (eller vad det nu heter) men får till svar att: "Jag tror inte att vi har några sådana här faktiskt, de finns bara nere på förlossningen". Frågar om hon inte kan fixa fram en till mig då jag vill ha något att hänga på. Hon försvinner iväg, kommer inte tillbaka förrän jag ringer på larmklockan en halvtimme senare. Surprise, ingen gå-stol! Vankar omkring i rummet och hon undrar vad vi vill. Säger att jag vill komma ner till förlossningen. Får till svar: "Har du verkligen så ont?" (Någonstans här blir jag jävligt pissed och säger JA och hänger återigen över handfatet). Hon undersöker mig och jag är öppen 2,5 cm. "Jaha, jag ska ringa ner och rådfråga förlossningen då". Hon går och jag blir tokförbannad över hennes nonchalanta stil, vafan.. jag har fött barn förut, jag VET hur det ska kännas. Tomas stöttar mig och säger att det kommer gå bra.
Efter ett tag kommer hon tillbaka och säger att hon har ordnat ett rum på förlossningen och vi kan gå ner när vi vill. Hon försvinner iväg igen, och jag och Tomas börjar klä på oss jackorna och tar fram väskan. Är något förvirrade då vi upptäcker att hon inte väntar på oss där utanför? Börjar fundera över om vi ska gå ner själva, var ska vi gå? Redo att stolpa iväg så kommer läkaren som satte igång mig och frågar vad jag ska ta vägen någonstans. Vi ska gå ner till förlossningen nu, svarar jag. "Ska vi ha med oss nån eller ska vi gå själva? Barnmorskan bara gick." Läkaren berättar att vi måste ha BM med oss så hon springer iväg och hämtar henne. Längre bort i korridoren hör man dem prata "Du din patient är påväg att gå ner till förlossningen själv nu!" - VA, JAHA! Ville hon gå på en gång!?". Vi går till hissen och hon säger med lite vass röst att "Jag hoppas att inte värkarna avtar nu då när jag väl ordnat ett rum till er" - precis när jag andas igenom en värk. Blir så paff så jag bara glor på henne och Tomas med. Är hon seriös? Där kände jag bara att jag ville nita henne för hon sa det med en så fruktansvärt otrevlig röst.
Nere på förlossningen visar hon oss till rummet, lämnar lite papper till den andra BM och går därifrån. ÄNTLIGEN av med henne och hennes negativa energi. Får träffa världens bästa BM och USK som ska vara med under förlossningen, en sån lättnad. Blir helt gråtmild och säger nått i stil med att; men ni är ju snälla! Haha. Underbara människor.
Kl. 15:50 - Ankommer till förlossningen från avd. 12
Kl. 16:30 - Öppen 3 cm. BM sätter några apunkturnålar sen duschar jag tok-varmt i 20 minuter.
Kl. 16:58 - Går loss på lustgasen. (Underbara uppfinning! Garvade som fan mellan värkarna och hade en massa mysko tankar för mig, haha!) Står med gå-stol till en början, sen studsar jag runt en stund på en sån där pilatesboll.
Kl. 17:57 - Krånglar upp mig i sängen, snuttar vidare på lustgasen.
Kl. 18:00 - Krystvärkar
Kl. 18:05 - Jack föds i framstupa kronbjudning med ena handen bredvid ansiktet och navelsträngen ett varv runt halsen.
Vilda föddes på Ackis i Uppsala och vi var nöjda med det, allt gick fint och personalen var bra. Hade dock hört så himla mycket bra om Danderyds förlossning och eftervård så efter mycket om och men så bestämde vi oss för att åka dit den här gången när Jack skulle födas. Nu i efterhand ångrar jag mig för min upplevelse av främst personalen på avdelningen som vi fick ligga på i 8 dygn inte var positiv. Jag är väl medveten om att de flesta är jättenöjda med sina erfarenheter av Danderyds förlossning och eftervård men jag är inte det och jag kommer absolut inte att sätta min fot där igen vid födseln av våra (eventuella) framtida barn. Inte en chans. Och varför jag säger så får ni läsa er till. Jag har inte tagit med allt men en stor del av det som fick mig att komma till den här slutsatsen.
Here we go!
Den 21 mars
Kl. 02.00 - Ligger och sover i sängen hemma. Minns att jag drömde att jag satt och sydde på symaskinen och helt plötsligt var det vatten överallt (i drömmen). På symaskinen, på mig, varenda jävla pinal var blöt. Vaknar till och känner att det är blött i sängen, undrar om jag fortfarande drömmer eller är vaken. Haha. Konstaterar att jag är vaken och sätter mig upp i sängen. Har jag pinkat ner mig?! Ställer mig upp och det sipprar vatten längs benen, oj oj. Linkar in till toan och konstaterar att det måste vara vattnet som gått. Kollar att det inte är missfärgat, det är det inte. Yrvaken funderar jag på vad jag ska göra nu? Väcka Tomas? Ringa morsan?! Hjälp! Efter några minuter kommer jag på att jag borde ringa förlossningen först och främst och rådfråga dem. Ringer upp och berättar läget. Dom vill att vi kommer in för en kik då dom anser det vara en prematur vattenavgång (vecka 36+5). Tomas har vaknat och undrar vad som händer, jag knatar runt som en snurrig höna och försöker styra upp en väska med grejer. Inga värkar har börjat. Ringer morsan och ber henne komma och ta hand om Vilda (som sover som en stock, skönt).
Kl. 03:50 - Kommer in till förlossningen på Danderyd. Vattenavgången blir konstaterad, får ligga med ctg en stund. BM kommer tillbaka, inga värkar registrerade på ctg. Hon säger att vi får stanna kvar eftersom vattnet har gått för tidigt och dom vill ha koll på mig.
Kl. 05:22 - Får ett rum på avdelning 12. Träffar en trevlig BM som hämtar lite mackor. Sover ett par timmar.
Under måndagen sätter dom ctg ett antal ggr under dagen, jag och Tomas spatserar ner till Pressbyrån och köper på oss lite lektyr, går promenader för att få igång lite värkar. Händer inte ett piss. Små sammandragningar men inget mer. Besviken. Känner inget större stöd eller förtroende för barnmorskorna på avdelningen. Ingen peppning eller stöd, ingen som frågar hur vi mår. Käkar äcklig middag, kollar lite på tv på kvällen; "En unge i minuten".
Den 22 mars
Sover ganska bra trots allt, lite små sammandragningar men inget som gör ont. Käkar lite frukost.
Kl. 09:17 - Ett helt gäng med människor kommer in i rummet. BM, läkare + ST-läkare. Läkaren berättar att dom beslutat att hjälpa mig lite på traven då det inte händer speciellt mycket alls. (ÄNGEL! Otroligt trevlig kvinna, den första som jag kände var trevlig och brydde sig på riktigt). Får en hormongel som ska få igång värkarna och mjuka upp livmodertappen. Är öppen ca 1 cm. Får ligga ner i en timme för att gelen ska verka ordentligt, dom sätter ctg.
Känner mig lite hoppfull och tänker att nu jävlar ska det dra igång! Pfft. Segt som satan. Jag drar iväg på promenader, hamnar nästan borta i Mörby centrum. Ringer runt och kollar hur Vilda mår och hur det går med allt, får peppning av familj och vänner och det känns lite bättre.
Under dagen fortsätter dom torraste och (ursäkta språket) tråkigaste, opersonliga jäkla barnmorskorna att springa ut och in i vårat rum. Frågar lite halvintresserat hur det går, visar inget större intresse. Peppar inte. Säger inte att det kommer att lösa sig. Inte ett skit. Blir smått ledsen över det men bestämmer mig för att skita i dem och fokusera på Tomas som är helt underbar. Får en massa sms, folk undrar hur det går. Orkar inte svara för det händer typ inte ett jävla piss med värkarna. Runt kl. 14.30 smäller det till ordentligt, får (vad jag tycker) är starka värkar. Hänger över handfatet i rummet när en BM kommer in. Ber om att få en gå-stol (eller vad det nu heter) men får till svar att: "Jag tror inte att vi har några sådana här faktiskt, de finns bara nere på förlossningen". Frågar om hon inte kan fixa fram en till mig då jag vill ha något att hänga på. Hon försvinner iväg, kommer inte tillbaka förrän jag ringer på larmklockan en halvtimme senare. Surprise, ingen gå-stol! Vankar omkring i rummet och hon undrar vad vi vill. Säger att jag vill komma ner till förlossningen. Får till svar: "Har du verkligen så ont?" (Någonstans här blir jag jävligt pissed och säger JA och hänger återigen över handfatet). Hon undersöker mig och jag är öppen 2,5 cm. "Jaha, jag ska ringa ner och rådfråga förlossningen då". Hon går och jag blir tokförbannad över hennes nonchalanta stil, vafan.. jag har fött barn förut, jag VET hur det ska kännas. Tomas stöttar mig och säger att det kommer gå bra.
Efter ett tag kommer hon tillbaka och säger att hon har ordnat ett rum på förlossningen och vi kan gå ner när vi vill. Hon försvinner iväg igen, och jag och Tomas börjar klä på oss jackorna och tar fram väskan. Är något förvirrade då vi upptäcker att hon inte väntar på oss där utanför? Börjar fundera över om vi ska gå ner själva, var ska vi gå? Redo att stolpa iväg så kommer läkaren som satte igång mig och frågar vad jag ska ta vägen någonstans. Vi ska gå ner till förlossningen nu, svarar jag. "Ska vi ha med oss nån eller ska vi gå själva? Barnmorskan bara gick." Läkaren berättar att vi måste ha BM med oss så hon springer iväg och hämtar henne. Längre bort i korridoren hör man dem prata "Du din patient är påväg att gå ner till förlossningen själv nu!" - VA, JAHA! Ville hon gå på en gång!?". Vi går till hissen och hon säger med lite vass röst att "Jag hoppas att inte värkarna avtar nu då när jag väl ordnat ett rum till er" - precis när jag andas igenom en värk. Blir så paff så jag bara glor på henne och Tomas med. Är hon seriös? Där kände jag bara att jag ville nita henne för hon sa det med en så fruktansvärt otrevlig röst.
Nere på förlossningen visar hon oss till rummet, lämnar lite papper till den andra BM och går därifrån. ÄNTLIGEN av med henne och hennes negativa energi. Får träffa världens bästa BM och USK som ska vara med under förlossningen, en sån lättnad. Blir helt gråtmild och säger nått i stil med att; men ni är ju snälla! Haha. Underbara människor.
Kl. 15:50 - Ankommer till förlossningen från avd. 12
Kl. 16:30 - Öppen 3 cm. BM sätter några apunkturnålar sen duschar jag tok-varmt i 20 minuter.
Kl. 16:58 - Går loss på lustgasen. (Underbara uppfinning! Garvade som fan mellan värkarna och hade en massa mysko tankar för mig, haha!) Står med gå-stol till en början, sen studsar jag runt en stund på en sån där pilatesboll.
Kl. 17:57 - Krånglar upp mig i sängen, snuttar vidare på lustgasen.
Kl. 18:00 - Krystvärkar
Kl. 18:05 - Jack föds i framstupa kronbjudning med ena handen bredvid ansiktet och navelsträngen ett varv runt halsen.
Vår lilla sparv var äntligen ute efter en lång väntan.
När det väl drog igång så gick det väldigt fort och det är jag verkligen glad för.
Han vägde 2480 gram och var 46 cm lång.
Mörkt mörkt hår och mörka ögon. Lilla underbara liv.
Den följande veckan var väldigt omtumlande för mig. Tomas åkte hem till Vilda på onsdagen och jag och Jack var ensamma. Dom började upptäcka att han var lite gul och det togs tester för gulsot. Ingen berättade vad gulsot innebar och vid vilka värden man skulle behöva ligga i solbädd. Googlade. När han var ett dygn gammal frågade jag om han inte skulle undersökas av en barnläkare också? Ja, har han inte blivit det? - NEJ? Så det fick man fråga sig till om.
Barnläkaren undersöker Jack och konstaterar ett blåsljud på hjärtat. Har ingen aning om vad det innebär. Får ingen förklaring vad det är. Barnläkaren fixar en ultraljudsundersökning på hjärtat - vi går iväg till neonatalavdelningen. Undersökningen tar ca 1 timme, ingen säger något. Efter undersökningen berättar han att dom hittat tre hål, två av dem s.k septumkammardefekt. Vi sitter i väntrummet på neonatalavdelningen och han frågar med nästan sarkastisk röst om jag minns biologilektionerna från skolan, hur ett hjärta ser ut. Eh, nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Och framför allt inte när jag just fått veta att min unge har tre hål i hjärtat?! Min hjärna var helt mosig. Han förklarar lite halvhjärtat vad det innebär.
Jag är fortfarande livrädd. Får gå tillbaka till rummet. Efter några timmar ser en BM mig i korridoren och säger: Jag hörde att han hade blåsljud? - Ja svarar jag. Sen går hon bara vidare, svarar inte ens på det jag sa. Inte ett jävla ljud om att det är otroligt vanligt och att det säkert kommer att lösa sig. Inte ett enda jävla peppande, stödjande ord.
Timmarna och dagarna går. Jag måste koppmata Jack för att han gått ner i vikt. Hur fan matar man med kopp? Aldrig gjort förr och ingen visar. Ringer på larmklockan och självklart kommer den mest irriterande BM på hela avdelningen och ska visa. Jack orkar inte amma, han är för trött. Somnar bara. Hon drar och sliter i tuttarna, "visar" hur man ammar. Anser att jag borde ligga ner och amma, det kanske går lättare. Hur fan då när ungen inte orkar suga ens undrar jag men jag orkar inte ens orda om det. Gör som hon säger, funkar inte alls. Jack somnar. Beordras att koppmata var tredje timme, 10 ml ersättning + amning. Får ett schema att skriva upp tid och hur mycket han får i sig.
Samma BM som ovan anser att filten vi har med oss till Jack är för varm, inte bra. Av med filten. När hon tar tempen några timmar senare har hans temp sjunkit för mycket och han måste bli varmare. Filten vi har är helt plötsligt för tunn. Jag frågar om hon har någon vi kan få låna för vi har ingen annan med oss. Då frågar hon tillbaka om jag inte har någon mamma som kan komma och lämna grejer. Ta med ett täcke också för han måste bli varm fort. Jag blir helt paff och undrar var fan jag har hamnat.
Dom har alltså inte ens en jävla filt att bjuda på på det stället. Jag ringer morsan, skitförbannad. Ber henne ta med allt hon orkar bära. Bebiskläder, spjälsängstäcke, filtar. Ligger med Jack under min sovfilt och försöker koppla bort allt. Samma BM kommer tillbaka halvt hysterisk och säger att hon jagat runt halva Danderyds sjukhus för min skull och hittat en thermo-filt (en filt med värmeslingor i som man kan reglera värmen på). Jamen tack för att du gör ditt jobb? Hon säger också att vi måste vara jätteförsiktiga med filten då det är den enda som finns på hela avdelningen. Som om jag vore ett barn som skulle ta en sax och börja klippa i den eller nått. Känner mig otroligt nedtryckt.
Test för gulsot tas varje dag, både "tryck-test" i pannan och blodprov. Allt visar på att värdena stiger och kommer att fortsätta att göra det. Får inte börja sola än, måste stiga över en viss nivå. Ingen förklarar något. En morgon är värdena mycket högre än kvällen innan och då blir det plötsligt bråttom, måste sola på en gång! Ner i bilibädden, får bara ta upp och mata och byta blöja. Okej. En BM frågar om jag fått informationspappret om gulsot, nej svarar jag. Hon ska hämta det. Hon kommer inte tillbaka. Har ju tagit reda på allt själv om gulsot men anser ändå att jag ska få informationen, en ren principsak tycker jag.
Jag blir stressad över att Jack inte kan amma ordentligt och koppmatningen går åt helvete då han knappt orkar suga i sig något från den heller. Det mesta hamnar utanför och jag ber en sköterska komma med en vanlig nappflaska att hälla den utpumpade bröstmjölken i för nu orkar jag inte mer. Barskt ger hon mig en lektion om att det kommer bli jättesvårt att amma normalt när vi kommer hem för det är olika sugtekniker på flaska och dricka ur kopp. Känner mig som en femåring som får skäll av mamma. Skiter i det och säger att nu är det nog, det får bli ett senare problem då men nu vill jag bara att han ska få i sig nått överhuvudtaget. Hon går med på det och hämtar den. När hon kommer tillbaka så ger hon mig en sista bastning och säger "ja nu har jag varnat dig iallafall".
Detta är en del av det som får mig att aldrig vilja föda på Danderyd igen. Det är mycket som jag inte har skrivit om. Jag kan inte förklara varför jag lyckades få träffa de mest underliga BM på hela Danderyd. Under min vistelse där på avdelningen så var jag så fruktansvärt besviken min eftervård. Som om jag var osynlig. Kände mig så utelämnad och ensam, utan kontroll på grund av den stora bristen på information om allt som hände runt omkring Jack. Ingen förklarade något. Den nonchalansen och konstiga attityden fick mig att undra vad jag hade gjort. Är det mina tatueringar? Ser jag oansvarig ut? Vad har jag gjort som får dem att behandla mig så iskallt?
Så här i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade gjort något. Det var bara känslokalla k*rringar som jobbat alldeles för länge på samma ställe. Under tiden på avdelningen så träffade jag tre-fyra riktigt underbara barnmorskor, dem enda jag kommer ihåg namnen på. Med min tur så var det ju självklart att dom bara jobbade nattpassen då vi inte hann se dem mycket alls. Dem kände jag iallafall ett förtroende för, jag tyckte om dem. De ville hjälpa mig och frågade hur jag mådde, och dom brydde sig på riktigt! Så ett stort tack till er och framför allt min familj och vänner som höll mig över ytan den veckan. ♥
(Ja just det, pappret om gulsot fick jag kvällen innan vi åkte hem!)
När det väl drog igång så gick det väldigt fort och det är jag verkligen glad för.
Han vägde 2480 gram och var 46 cm lång.
Mörkt mörkt hår och mörka ögon. Lilla underbara liv.
Den följande veckan var väldigt omtumlande för mig. Tomas åkte hem till Vilda på onsdagen och jag och Jack var ensamma. Dom började upptäcka att han var lite gul och det togs tester för gulsot. Ingen berättade vad gulsot innebar och vid vilka värden man skulle behöva ligga i solbädd. Googlade. När han var ett dygn gammal frågade jag om han inte skulle undersökas av en barnläkare också? Ja, har han inte blivit det? - NEJ? Så det fick man fråga sig till om.
Barnläkaren undersöker Jack och konstaterar ett blåsljud på hjärtat. Har ingen aning om vad det innebär. Får ingen förklaring vad det är. Barnläkaren fixar en ultraljudsundersökning på hjärtat - vi går iväg till neonatalavdelningen. Undersökningen tar ca 1 timme, ingen säger något. Efter undersökningen berättar han att dom hittat tre hål, två av dem s.k septumkammardefekt. Vi sitter i väntrummet på neonatalavdelningen och han frågar med nästan sarkastisk röst om jag minns biologilektionerna från skolan, hur ett hjärta ser ut. Eh, nej, det kan jag faktiskt inte påstå. Och framför allt inte när jag just fått veta att min unge har tre hål i hjärtat?! Min hjärna var helt mosig. Han förklarar lite halvhjärtat vad det innebär.
Jag är fortfarande livrädd. Får gå tillbaka till rummet. Efter några timmar ser en BM mig i korridoren och säger: Jag hörde att han hade blåsljud? - Ja svarar jag. Sen går hon bara vidare, svarar inte ens på det jag sa. Inte ett jävla ljud om att det är otroligt vanligt och att det säkert kommer att lösa sig. Inte ett enda jävla peppande, stödjande ord.
Timmarna och dagarna går. Jag måste koppmata Jack för att han gått ner i vikt. Hur fan matar man med kopp? Aldrig gjort förr och ingen visar. Ringer på larmklockan och självklart kommer den mest irriterande BM på hela avdelningen och ska visa. Jack orkar inte amma, han är för trött. Somnar bara. Hon drar och sliter i tuttarna, "visar" hur man ammar. Anser att jag borde ligga ner och amma, det kanske går lättare. Hur fan då när ungen inte orkar suga ens undrar jag men jag orkar inte ens orda om det. Gör som hon säger, funkar inte alls. Jack somnar. Beordras att koppmata var tredje timme, 10 ml ersättning + amning. Får ett schema att skriva upp tid och hur mycket han får i sig.
Samma BM som ovan anser att filten vi har med oss till Jack är för varm, inte bra. Av med filten. När hon tar tempen några timmar senare har hans temp sjunkit för mycket och han måste bli varmare. Filten vi har är helt plötsligt för tunn. Jag frågar om hon har någon vi kan få låna för vi har ingen annan med oss. Då frågar hon tillbaka om jag inte har någon mamma som kan komma och lämna grejer. Ta med ett täcke också för han måste bli varm fort. Jag blir helt paff och undrar var fan jag har hamnat.
Dom har alltså inte ens en jävla filt att bjuda på på det stället. Jag ringer morsan, skitförbannad. Ber henne ta med allt hon orkar bära. Bebiskläder, spjälsängstäcke, filtar. Ligger med Jack under min sovfilt och försöker koppla bort allt. Samma BM kommer tillbaka halvt hysterisk och säger att hon jagat runt halva Danderyds sjukhus för min skull och hittat en thermo-filt (en filt med värmeslingor i som man kan reglera värmen på). Jamen tack för att du gör ditt jobb? Hon säger också att vi måste vara jätteförsiktiga med filten då det är den enda som finns på hela avdelningen. Som om jag vore ett barn som skulle ta en sax och börja klippa i den eller nått. Känner mig otroligt nedtryckt.
Test för gulsot tas varje dag, både "tryck-test" i pannan och blodprov. Allt visar på att värdena stiger och kommer att fortsätta att göra det. Får inte börja sola än, måste stiga över en viss nivå. Ingen förklarar något. En morgon är värdena mycket högre än kvällen innan och då blir det plötsligt bråttom, måste sola på en gång! Ner i bilibädden, får bara ta upp och mata och byta blöja. Okej. En BM frågar om jag fått informationspappret om gulsot, nej svarar jag. Hon ska hämta det. Hon kommer inte tillbaka. Har ju tagit reda på allt själv om gulsot men anser ändå att jag ska få informationen, en ren principsak tycker jag.
Jag blir stressad över att Jack inte kan amma ordentligt och koppmatningen går åt helvete då han knappt orkar suga i sig något från den heller. Det mesta hamnar utanför och jag ber en sköterska komma med en vanlig nappflaska att hälla den utpumpade bröstmjölken i för nu orkar jag inte mer. Barskt ger hon mig en lektion om att det kommer bli jättesvårt att amma normalt när vi kommer hem för det är olika sugtekniker på flaska och dricka ur kopp. Känner mig som en femåring som får skäll av mamma. Skiter i det och säger att nu är det nog, det får bli ett senare problem då men nu vill jag bara att han ska få i sig nått överhuvudtaget. Hon går med på det och hämtar den. När hon kommer tillbaka så ger hon mig en sista bastning och säger "ja nu har jag varnat dig iallafall".
Detta är en del av det som får mig att aldrig vilja föda på Danderyd igen. Det är mycket som jag inte har skrivit om. Jag kan inte förklara varför jag lyckades få träffa de mest underliga BM på hela Danderyd. Under min vistelse där på avdelningen så var jag så fruktansvärt besviken min eftervård. Som om jag var osynlig. Kände mig så utelämnad och ensam, utan kontroll på grund av den stora bristen på information om allt som hände runt omkring Jack. Ingen förklarade något. Den nonchalansen och konstiga attityden fick mig att undra vad jag hade gjort. Är det mina tatueringar? Ser jag oansvarig ut? Vad har jag gjort som får dem att behandla mig så iskallt?
Så här i efterhand kan jag konstatera att jag inte hade gjort något. Det var bara känslokalla k*rringar som jobbat alldeles för länge på samma ställe. Under tiden på avdelningen så träffade jag tre-fyra riktigt underbara barnmorskor, dem enda jag kommer ihåg namnen på. Med min tur så var det ju självklart att dom bara jobbade nattpassen då vi inte hann se dem mycket alls. Dem kände jag iallafall ett förtroende för, jag tyckte om dem. De ville hjälpa mig och frågade hur jag mådde, och dom brydde sig på riktigt! Så ett stort tack till er och framför allt min familj och vänner som höll mig över ytan den veckan. ♥
(Ja just det, pappret om gulsot fick jag kvällen innan vi åkte hem!)
Kommentarer
Postat av: Hanne
Men fy! Jag blir alldeles tårögd, vilket jävla bemötande! Så ska det inte få gå till! Tur i oturen ändå att du varit med förr, även om du såklart inte visste allt om blåsljud och gulsot (vem gör det?). Superfin kille har ni iaf! Grattis igen till lilla Jack:) Kram!
Postat av: Erica
Jag finner inga ord just nu.
Jag är helt PAFF.
Jag hade fan brytit ihop om jag hade blivit bemött sådär. Tacka gudarna att du hade Tomas där. Samtidigt som jag blir vansinnig, för är det någon gång man behöver stöd och hjälp är väl när man är inne och ska föda barn SAMT när ens barn är fött och behöver hjälp. Herregud alltså. HERREGUD! :/
Postat av: Känner igen det
Obehagligt. Du beskriver nämligen samma känsla och bemötande som jag fick på Danderyds förlossning och avdelningen efteråt. Orkade inte mer än två dagar, sen skrev vi ut oss själva. Vidrigt. Barn två födde vi på BB-sthlm. Otrolig skillnad! Kramar
Postat av: Helene
Jag rös när jag läste din historia. FY FAN rent ut sagt! Sådär ska man bara inte bli behandlad och jag lider verkligen med dig. En sådan upplevelse vill man bara inte ha när man föder/fött barn. Man kan ju va "tacksam" för att det inte va ditt första barn, förstå vad rädd du måste varit då utan något som helst stöd. Nej fy! Du borde anmäla deras beteende(om man nu kan göra det?).
Kramar
Postat av: Therese
Men usch och fy vad hemskt!
Sådär vill man ju inte ha det när man precis fött barn.. inte annars heller för den delen!
Postat av: Tina
Men fy fan. Mår riktigt dåligt när jag läser hur du blev behandlad. Det är helt sjukt. Sånt får bara inte hända.
Tack för att du delade med dig av din berättelse.
Trackback
