Tänkte prata lite om att bryta en dålig vana. Jag har varit rökare i åtta år. Började röka i ettan på gymnasiet av någon dum jävla anledning. Antagligen grupptryck, men det känns fjantigt att skylla på det. Man har ett val.


Man kan även se det så här;

• 8 år, ett genomsnitt på 6 cigg om dan = 17 520 cigg
• 876 paket cigaretter
• 35 040 kr åt helvete

Som mamma ska man inte röka. Det är fy skäms. Och ja, jag skäms. För att min unge får stå ut med min äckliga cigarett-lukt och giftiga ämnen även hon får i sig. Det är vidrigt.

Nu har jag varit rökfri i sju dagar.

Detta med hjälp av jag snusar då och då. Och nej, jag vet att det inte är speciellt mycket bättre, men det är fan så mycket bättre än att röka (min åsikt). Nästa steg bli antagligen nikotinplåster och tuggummi och en stor förbaskad vilja om att nu fan ska jag bli fri från det där äckliga nikotinet som hållit mig fången så länge.

Jag blir fortfarande sugen på en cigg då och då, när jag pratar i telefon, tar en kaffe eller efter middagen, men jag tar en snus och försöker se glad ut. Allt går bara man vill, så nu jävlar..

Så. Nu har jag sagt det. Jag dömer ingen, vill man röka så får man röka. Men jag väljer att inte göra det för att jag har så jävla mycket mer att leva för nu och kan inte bara tänka på mig själv längre, det är orimligt och otänkbart.


Här är lite lästips om att sluta röka. Äntligen icke-rökare (för kvinnor).



Tjoflöjt!