Jag heter Patricia, men släkt och vänner kallar mig för Trissan, så har det alltid varit. I år blir jag 23 år gammal.

År 2006 ser jag som en milstolpe i mitt liv, då mötte jag mitt livs kärlek Tomas. Ni vet när det bara är så där rätt som det bara kan bli? Hade jag inte haft Tomas så kan jag ärligt säga att jag antagligen inte hade varit en sådan glad och öppen tjej som jag faktiskt är idag. Jag har under många år varit mer eller mindre deprimerad och haft svårt att se de ljusa sakerna i tillvaron. Man kan väl sätta de två motpolerna stor lycka och djup sorg bredvid varandra och i mitten fanns melankolin, den där likgiltigheten inför allt och oviljan att ta sig någonstans överhuvudtaget. Jag struntade i det mesta, kropp, själ, känslor och tappade tron på mig själv och mina förmågor. Tomas fångade upp mig mitt i allt det där velandet och tvekandet, stöttade mig och visade att jag var älskvärd precis som jag var. Inga krav, bara kärlek. Att en person kan förändra en annan så pass är för mig ganska otroligt, då jag personligen aldrig riktigt tidigare trott på den där "sanna kärleken" som många andra pratade om. Nu när jag upplever den själv så är det självklart att den finns. Det gäller ju att hitta den förstås. Men nog om det nu. Idag mår jag bättre än jag någonsin trodde att jag kunde. Tack älskling.

Sensommaren -08 så kom nästa stora förändring. Graviditetstesten visade ett starkt plus och det jag anat några dagar tidigare var nu ett rent faktum. Vi skulle bli föräldrar! En blandning av lycka, panik, glädje och rädsla strömmade genom mig, men jag visste innerst inne att det skulle bli så bra. Hur kan det bli annat när jag har Tomas vid min sida? Ett barn som gör vår familj komplett var min högsta önskan och den blev sann några år tidigare än vad vi trott.. men så välkommet så att hjärtat fortfarande värker av lycka när jag tänker på det ögonblicket när Tomas höll om mig länge och sa att han inte kunde tänka sig en bättre mamma än mig.

Den 10 mars 2009 så föddes vår dotter Vilda.
Ja, de känslor som jag kände när hon lades på mitt bröst går inte att klä i ord. De känslorna är alldeles för stora för det, så orden räcker inte till. Jag antar att eufori är det ord som kanske kommer närmast, men det är ändå inte tillräckligt.

Jag bor med min lilla underbara familj, Tomas, Vilda, Ebba (dvärgschnauzer) och Mio (norsk skogkatt) i en tvåa på 70 kvadrat i en liten ort ca 5 mil norr om Stockholm. Drömmen är att bo i ett fint, lagom stort hus på landet med stor tomt och minst två kilometer till närmsta granne. I framtiden kommer det att bli verklighet.

Jag tycker om att pyssla, som att sy/virka, inreda, laga god mat, umgås med mina nära vänner. Jag är en väldigt hemkär person och mitt hem är min borg, jag älskar att vara med min familj och visar gärna min uppskattning genom att göra små söta gester. Det kan vara att jag överraskar syster med att hjälpa henne städa hos henne när hon inte är hemma eller bara skicka ett enkelt "Jag älskar dig!" -sms till familjen någon gång då och då.

Jag har svårt för att släppa in människor inpå livet numer, tidigare har vem som helst egentligen fått komma in och klampa och trasa sönder men jag tar ingen sån skit längre. Jag har inget behov av att ha hundra låtsasvänner när ingen av dem bryr sig på riktigt, då har jag hellre 4-5 nära som jag vet att jag alltid vill ha kvar i mitt liv. Jag har för mycket självrespekt för att umgås med energitjuvar som bara vill ha en sak, nämligen uppmärksamhet.

Det är en känsla som man underskattar, självrespekt.
För vad har man egentligen om man inte har respekt för sig själv?

Avslutningsvis så vill jag säga att jag är så glad för att just du hittat hit, och orkat läsa så här långt. Hoppas att du vill fortsätta att läsa min blogg. Kram!