Det känns som att jag sitter i första vagnen på Grönalunds bergochdalbana. Upp och ner, i en rasande fart. - På första jävla parkett. Den här resan är mer av den emotionella varianten, även om jag känner mig aningens illamående.

Jag hatar att bara gå runt här hemma som en höggravid flodhäst hela dagarna, vars främsta uppgift är att ruva på ärtan och ta hand om hushållssysslor. Jag irriterar mig på att folk inte förstår hur jag menar, och jag irriterar mig på mig själv för att jag inte längre kan förmedla hur jag känner? Känns som att jag tappat mina ord..

Nej. Nu ska jag lägga mig här i soffan och gråta en skvätt över hur skit det känns för tillfället. Eventuellt glo på tv och tvinga mig själv att hålla mig vaken hela natten så att jag slipper vakna innan kl 14 imorgon.

Förhoppningsvis är den här bittra och söndriga människa hel imorgon igen.


Välkommen åter.