Hur det kändes att jobba.

Det kändes helt okej. Första dagen gick så fort och jag var snabbt inne i rutinerna. En kollega frågade om det kändes som att jag var 16 år igen (det var då jag började att arbeta där) och nja.. på sätt och vis kändes det kanske så. Mest på det emotionella planet, med alla minnen som platsen för med sig. Minnen om händelser, människor, relationer och känslor.

Jag kom hem till en god middag och en familj som satt och väntade på mig. Tända ljus och ett glas kall öl. Behöver jag nämna att jag anser mig ha haffat världens bästa karl? Tomas och Vilda hade haft mysigt hela dagen, gått långpromenad, busat, lekt och sovit gott. Hon blev glad att se mig och kravlade ur Tomas famn in i min när jag satte mig bredvid dem i soffan.

Hon hade varit glad och nöjd precis hela dagen, inga tårar och ingen påvisad saknad av mig. Både skönt och nästan jobbigt att höra.. hon klarar sig utan mig och märker knappt att jag varit borta. En olustig och egoistisk känsla kröp fram i mig och jag kan inte hjälpa att jag känner så. Självklart vill jag inte att ungen ska vara skitledsen hela dagen och gråta efter sin mamma, nej.. hon hade klarat sig så bra utan mig och haft mysigt med sin pappa hela dagen. Det unnar jag dem såklart. Tro inget annat. Men samtidigt vill och behöver jag veta att hon behöver mig. Och allt detta vet jag ju redan så jag vet inte riktigt var mina moderskänslor ville komma egentligen.

Det är så dubbla känslor så man måste antagligen uppleva dem för att förstå dem. Jag kan inte förklara mer ingående än så, ärligt talat så är jag inte speciellt intresserad av att göra det heller.



Kommentarer
Postat av: Annah - blivande tvåbarnsmamma

jag förstår dej :)

härligt att det gick bra med allt ändå! :D

2009-12-07 @ 18:10:50
URL: http://carpeannah.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0