Sitter och skriver det sista stycket på min rapport. "Rörelse och den tredje pedagogen", om hur rörelse hänger ihop och förknippas med barns utveckling. Måste säga att det är riktigt intressant! Även fast det ska bli fruktansvärt skönt att "bli av" med skolan nu och vara färdigutbildad så är det med lite vemod i bröstet samtidigt.. Nu ska jag vara "klar" i min utbildning, är jag det? Känner jag att jag har den kunskap som krävs för att gå ut i arbetslivet och jobba på riktigt? Skrämmade samtidigt som det är jäkligt spännande.

Under min graviditet så har jag upplevt många känslor som har varit som "motpoler" till varandra, mer än tidigare iallafall. De första månaderna var en ren bergochdalbana av känslor som slet och drog åt olika håll, när hjärtat tyckte en sak så sa hjärnan en annan.. Först nu börjar jag se ett stabilt "mönster" i mitt tänkande och mitt beteende, jag tenderar till att se saker så mycket mer rationellt och logiskt än tidigare. Självklart har jag mina dagar då det känns som att jag är på väg ner i det där mörka igen, men det är inte alls på samma plan som det varit tidigare i mitt liv. Jag klarar mig bra, jag har ett bra självförtroende och jag tror på oss och det vi har tillsammans. Under ett och ett halvt år tycker jag att jag har förändrats till någon som jag verkligen vill vara, jag har en självbild som jag trivs med och faktiskt inte vill förändra.