Läser massa bloggar för att glömma bort mina tankar och spyan i halsen för en stund.
Hormonsvängningarna kommer oftare nu och jag bölar för minsta lilla. Ikväll har en stark känsla av ensamhet
smygit sig in hos mig. Tårarna verkligen bränner bakom ögonlocken, tänker på allt som varit och hur det aldrig kommer bli detsamma igen. Får ångest för att jag ens tänker att förändringar skulle vara dåligt.. när jag vet att det som väntar på oss i framtiden faktiskt är så bra.

Det känns som att jag är 17 år igen. Känns som att jag springer i en mörk skog på en liten, tunn stig som aldrig tycks ha någon ände.

Vet inte hur jag ska förklara eller tolka det.. jag har ångest för att jag känner så här när jag innerst inne vet hur jävla bra jag har det och hur lycklig jag faktiskt är. Men så är det, toppar och dalar.

Vill att min karl ska komma hem nu så jag får känna hans stora starka armar runt mig..så jag får känna mig liten..bara för en stund.