Sitter och glor på en massa kort. Hittade ett i papperskorgen som jag bara inte förmår mig att deleta. Nej. Det tänker jag inte. Det representerar ändå någonting som jag hade en gång, något jag upplevt och något som var en stor jävla del av mitt liv.

Som inte finns här längre.

Jag hatar att känna såhär.. Jävligt gay. Hatar att komma på mig själv med att sitta och längta tillbaka till gamla tider, som egentligen inte alls var så bra. Överromantiserade. Allt var enkelt, man fick säga vad man ville, uttrycka sig och vara hur jävla keff man ville. För alla var lika psykade. I miss it. Yatzy och pärlplattor, Vingården och sena promenader med såpbubblor.

Nu är det arbetslöshet, uppstyrning och räkningar som ska tas om hand, inte ens minnena får jag ha kvar för mig själv. Har fortfarande inte kunnat lägga vissa händelser bakom mig, - det är väl ändå rätt naturligt? Saker sätter väl för fan SPÅR?! Har jag rätt? Jävla miffon som säger att tiden läker alla sår.. för det gör den absolut inte.

Jag vill bara veta, hur har ni det nu för tiden, vad gör ni? Ägnar ni en sekund åt mig ibland, eller har ni glömt bort mig?

..

Kommer ihåg när Ola spelade en Lars Winnerbäck låt på gitarr utanför lilla matsalen på Roden för många år sen.. Vilket halleluja-moment. Jag var fast. Tors hemmafester på Surbrunnsgatan, hemgjort vin, rökelse och headbanging på smutsiga madrasser. Mickes och Moas fest på ön, upp till danspalatset och tillbaka. Plus en massa massa mer. Galet var det iallafall.

..

Jag har fortfarande kortet på oss kvar, minns du? Den där kvällen på Vingården för typ tre, fyra år sedan. När vi gick hem och satt utanför morsans ytterdörr, fulla av öl och livsglädje, när vi pratade om allt och öppnade oss för varandra första gången?

Jag fick veta din hemlighet, och du min.