Varför göra det så svårt för sig - egentligen?

Det är inte så jävla komplicerat. Ibland tröttnar man bara, känner sig aningens utanför.
I know I do sometimes. Samtidigt tror jag att man själv sätter sig i en sån situation. Jag själv är ju givet en bidragande faktor till mitt utanförskap, det är säkert sant. Men ändå. Snälla, liksom.

Jag hatar att min familj bara hör av sig när dom vill låna pengar eller gnälla på mig. Vad är problemet med att bara ringa nån och fråga hur det är? Att det ska vara så svårt.

Det finns mycket jag inte gillar med mig själv, men vill ändå tro att människor älskar mig för att jag är en fin och speciell person, som kanske bidrar till att människor mår bra och trivs. Ibland så vet man bara inte längre -
varför känner jag mig så jävla lost?

Hade sett fram emot att få träffa T nu när han skulle komma hem från jobbet, men han hade fått ett larm som han var tvungen att åka i väg på. Han hade nästan kommit hem till Rimbo när det ringde, bitter eller vadå. :P Fast jouren ger ju bra pengar så.. Vill bara träffa honom och känna hans mysiga kramar. Får jag inte min dagliga dos blir jag tokig. Vill bara prata med honom om allt jag känner runt omkring, som ingen annan verkar förstå.. Sånt som jag bara kan och vill dela med honom.

Har ni någon ni känner så med? Alla borde ha en Tomas.